I en konversation med Patrik Hamberg om Gnarls Barkley debut undrade jag lite retoriskt om Gnarls redan plockat hem priset som 2006 års crossover-artist. ”Gnarls Barkley och Lady Sovereign”, blev Patriks svar. Min reaktion på det blev i sin tur att jag trodde att loppet var rätt kört för Lady Sov i det racet. Men inte för att hon kommer att släppa en trist skiva.

Nej. Det handlar om timing.

Hade Lady Sov fått ur sig albumet i mitten av förra året, när grimevågorna svepte fram höga i de trendkänsliga musikkretsarna, så hade hon säkerligen varit snudd på drottningen av 2005. Nu har det snart gått ett år – en evighet i popmusikens värld. När albumet väl landar kommer det säkerligen kunna få bra recensioner (förutsatt, förstås, att det inte stinker), men den där riktiga hyllningseuforin, och alla tal om ”här och nu” och ”ingen musik är mer 2006″, nja, det tillfället har nog runnit Lady Sov ur händerna. Det kommer att bli recensioner, men snacket om Lady Sov kommer att tvärdö rätt snart därefter.

Inom populärmusik är ju rätt musik vid rätt tid snudd på viktigare än starka låtar. Eller: det ÄR viktigare.

Oavsett om jag har rätt eller fel om Lady Sov kan jag inte låta bli att dra paralleller till två svenska grupper som, förutom att de båda börjar på ”L”, att båda är duos bestående av män och att de spelar så pass likartad musik att det är frestande att klumpa ihop dem, också är albumaktuella ungefär samtidigt. Och bådas brott består i samma sak: deras album är för sent ute. Det ena bandet är Lo-Fi-Fnk. Det andra är Le Sport.

Nu när det blivit dags för albumdebut för Le Sport är det titeln ”Euro Deluxe Dance Party” som gäller. Och även om ”euro” i det här fallet (som rätt ofta när det används om indiedanspopband nu för tiden) är en rätt så totalt missvisande musikalisk etikett, så går det inte att komma ifrån att titeln ändå är rätt passande. Snygg, välpaketerad och bitvis riktigt svängig pop i gränslandet mellan dansgolvet och barhänget. Men bland allt det snygga och välpaketerade blir det ibland lite väl strömlinjeformat, något som blir väldigt påtagligt de stunder när melodierna hamnar i bakvattnet (och i några fall: när melodislingorna återanvänds lite väl fantasilöst). Vad som är ännu värre är att flera låtar i det närmaste drunknar i ett omilt autotune-wailande av värsta sort. Allra värst blir det i ”Show Me Your Penis” och ”If Neil Tennant Was My Lover”, som nästan kollapsar i ren irritation. ”Think of You” klarar sig lite bättre, mest tack vare det underbart gulliga klockspelet.

Det här är lite synd, eftersom Le Sport kan göra popmusik sådär solskenssprudlande som titeln ger sken av. ”It's Not the End of the World” är precis det, med sitt stänk av Hooky-bas och med ännu ett underbart klockspel. Och allra bäst blir det i albumets avslutningstrio, med singeln ”Tell No One About Tonight” och oskuldsfullt ploppande instrumentalen ”Lovetrain” (med sin rytm bitvis nästan som hämtad från ”It Must Be Obvious”). Och allra mest deluxedansigt blir det i ”Every Lovesong” (som är så stark att den till och med överlever försöket till autotune-slakt). Och visst, där är svårt att misslyckas när man lånar pianot från Robert Miles ”Children”.

Jag borde ju gilla det här mer. Inte minst med alla housepianon som dräller in rätt ofta. Men det blir som helhet lite för utslätat.

Eller, så kan det ju helt enkelt vara så att ”Euro Deluxe Dance Party” kommer lite för sent även för mig.

Inte omöjligt.