Ta allt Fjärde Världen står för, musikaliskt, och ställ det på huvudet.

Ungefär där har du ”Discokommittén”.

Där Fjärde Världen är mjukt melodiska är Max Peezay iskallt kantig. Där Fjärde Världen är gungande vår är Max Peezay grådaskig betong.

Självklart är det här att göra det väldigt lätt för sig. Men det går inte att komma ifrån att grundkänslan i ”Discokommittén” hamnar rätt långt ifrån det Tom Piha åstadkommit tillsammans med de andra i Fjärde Världen. När namnet på brickan stavas Max Peezay är det grime som gäller.

Grime på svenska. Och verkligen på svenska.

Där Stacs of Stamina gjorde grime-grejen på engelska på sitt ”Tivoli” har Tom valt att köra svenska fullt ut. Alltid ett tacksamt sätt att minska de direkta jämförelserna med förebildsartisterna. För i övrigt är ”Discokommittén” verkligen en uppvisning i någon som gjort sin grime-hemläxa.

Hårda, slammerstudsande rytmer som lämnar lite utrymme för mjukare, mer melodiska inslag. Produktioner av bland andra Cari Lekebusch och Olof Dreijer. Och faktiskt befriande hetsig. Ett av de största problem jag har med mycket grime är att den faller rätt platt när tempot dras ner. För de tempon som funkar utan problem för mer traditionell hiphop blir bara menlöst i grimehänder. Grimen har ju trots allt mer än något annat sina rötter i dansmusiken och fungerar egentligen bara när rytm och rap är synkade i sin attack och sin puls.

Och här har Tom en av sina främsta fördelar i sitt frenetiska rappande av den typ som på många sätt blivit synonyma med Fjärde Världen och kollegorna i Fattaru. Som gjord för den här typen av musik, precis som de, ibland rätt grådystra, folkhemsskildringarna. Och jodå. Visst får även Connex en släng av sleven.

I drygt 43 minuter håller ”Discokommittén” på. Ganska klassisk poplängd, alltså. Men även om speltiden sunt nog inte tillåtits flyta ut över hela cd-skivan så blir det ibland ändå lite väl mastigt att ta till sig albumet i ett svep. Uppdelat i lagom stora delar blir ”Discokommittén” däremot synnerligen angelägen.