Hardkandys förra och första album, 2003 års ”How Do You Do Nothing” var ännu en i raden av skivor som passerar förbi rätt obemärkt i den strida strömmen av skivor. När jag lyssnade igenom den igen inför släppet av ”Last to Leave” hade det intrycket inte förändrats.

Snyggt. Men väldigt anonymt.

Egentligen hade jag väl inte brytt mig särskilt mycket om ”Last to Leave” om det inte varit för förstasingeln ”Advice”. Eller rättare sagt för att sången på ”Advice” framförs av ingen mindre än Terry Callier. Gästspel av Terrys röst räcker långt när det gäller att väcka mitt intresse.

Andra gången gillt alltså för Hardkandys blandning av folk, jazz, brutna beats och triphop. Metronomen i ett stadigt hängmattetempo. Musikaliskt har alltså inte särskilt mycket hänt i Hardkandy-land. Tyvärr på flera sätt. För liksom föregångaren lämnar ”Last to Leave” nästan inga som helst spår när tonerna klingat ut. Morcheeba-vibbar, av det dåliga slaget.

Inte helt oväntat är ”Advice” ett av de spår som lyfter över den jämngrå massa som utgör grunden till ”Last to Leave” med sitt möte mellan Terrys folksoul och vackra stråkar. Någonstans ekar det 4Hero gjorde med ”Love Theme for Spartacus”, med den skillnaden att ”Advice” aldrig är riktigt i närheten av det mästerverket. Utan Terry hade förmodligen även ”Advice” varit rätt blek.

Det som gör ”Last to Leave” värt att återkomma till överhuvudtaget är istället de två spår som definitivt förtjänat ett bättre öde än att omges av det övriga materialet på albumet. Instrumentala ”Loose Ends” med sin sorgnickande dubfolk är ett av dessa. Orgeldrivna (tänk ”Be Thankful for What You've Got”) ”Jack of Clubs”, med sitt nästan föraktfullt loja komp, sin blaxplo-flöjt och Sean Clarkes svagt innerliga röst är det andra. Då känns ”Last to Leave” som en solstråle i det vintergrepp som aldrig verkar vilja släppa taget.

I övrigt är ”Last to Leave” tyvärr allt annat än bestående.