”But you're so young young young
and I'm so young young young too
So let's get beer and find something to do
And when we're done done done
and nothing else is that fun
We'll go to sleep and I'll wake up next to you”

För några veckor sedan flydde jag staden och allt jag känner och håller kärt för att under ett dygn i dekadensens och verklighetsflyktens tecken ge respekt åt popmusik. Jo, så hette det. Pop Music Deserves Some Respect. Mitt i skogen samlades vi, i bussar utslussade från hela Sverige, och nu jävlar skulle här respekteras. Det skulle dansas och konsertas, introtävlas och dj:as. Allt under ett dygn i en bygdegård i en by vid namn Möklinta, mitt i den västmanländska skogen. Drinkarna flödade och en mattant serverade middag och frukost. Skoförbudet var strängt – dansa fick man göra i tofflor, och sova där man hittade en tom golvfläck. Helst inte alls.

”We've got so much more to give
And we don't know how long we'll live
And death may come tonight
So let's do everything all right”

Det var en lika bisarr som angenäm känsla. Lite som en hemlighet, som att whatever happens in Möklinta stays in Möklinta. Och, självklart, inte var det väl någon av oss som respekterade popmusiken sådär speciellt mycket. Nej, nej. Vissa av banden kunde knappt gå, än mindre sjunga och/eller spela. Somliga slogs på dansgolven. Andra somnade redan innan de hunnit ta ett första varv i byggnaden. Några grät, andra bastade och brände handlederna på ångan. Någon klippte av sig sin kroppsbehåring i en städskrubb. Vissa skrev kärlekssånger på rökrutan. Andra roade sig med dem som sov. Enkelt sagt: de som respekterade popmusiken var fåräknade. Och jag kan tyvärr inte kreditera mig till en av dem.

”I don't want work to change my behaviour
I don't want work no I'm not made for labour
I don't want work so please don't do me no favour
I don't want work to change my behaviour”

Men ändå. Någonstans i allt det här upptäcker jag en sång. Eller förresten: någonstans i allt det här upptäcker en sång mig. För det är så det känns, rakt i magen kickboxar den sig så rättframt, så självklart figursydd i sammanhanget att allt annat vore lögn och förbannad saga. Som plockad ur ett soundtrack till världens bästa ungdomsfilm skallar refrängens textrader och träffar precis det vissa av oss känner och andra av oss önskar att vi kände. Rösten är ung, vinglande, kaxig som ett långfinger i luften, produktionen skranglig som ett fuskbygge och aaaah-körerna lämnar inga frågetecken; vi snackar Göteborg. Men vad? Nervös över att inte veta vad jag lyssnar på tittar jag på min vän som uppenbarligen känner likadant. Snabbt spottar vi ur oss gissningar, för vi misstänker helt korrekt att vi har att göra med en av de där smått genialiska poplåtarna som är över på två minuter. En hemlig b-sida från dagarna då Bad Cash Quartet kändes unga, smala och rebelliska? Ett av The Tough Alliances sidoprojekt? Inte Broder Daniel, väl? Gah! Språngmarch till DJ-båset där Shaktar-killen säger att det är My Darling You och att låten har den ytterst bedårande titeln ”Please Don't Talk To Me I Fall In Love So Easily”. Från en EP som heter ”The Winter Will Take Us All”. And the rest is, som dom säger, historia.

”Tomorrow when we're sober everything will be over
Next Friday you won't miss me no matter how sweet you kiss me
And when you say you love me I believe you for another night”

Jag vet inte hur jag ska beskriva My Darling You med annat än metaforer. Det känns som den första vårdagen när asfalten är sopad och solen sticker i ögonen. Det känns som skolavslutningen i nian eller natten innan födelsedagen. Det känns som förväntningar och längtan. Det känns som ett tokhångel på ett dansgolv eller en efterfest i gryningen på en festival. Det känns som att springa så fort benen bär. Det känns som skriket som fastnade i halsen. Det känns som ett bultande hjärta, hormoner och adrenalin. Det känns som vår.

”This weather pisses me off, gives me a cold and a cough
I'd rather kiss you a lot, than go to work for my boss
Got some money so I don't have to lend
Got medication but all I need is a friend,
and that pisses me off”

Och förresten. Att My Darling You spelade natten i fråga gör ingen skillnad. Det missade jag förstås, eftersom jag, tydligen, inte respekterar popmusik. Men jag hörde någon säga att My Darling You i princip också missade sin spelning. Så det kan kvitta. För faktum kvarstår: jag äger en av de härligaste små skivorna just nu. Så är det.