När MTV knackade på hos Redman till ”MTV Cribs” hemma i hans lägenhet på Staten Island blev det upptakten på ett av de mest minnesvärda hemma-hos-besöken det programmet bjudit på. Ställd mot den stjärnparad av vräkiga villor, där gigantiska tevespelsrum, strippdansstänger i källaren, jacuzzibad på varje våning och garage stora som Flen var vardagsmat kändes Redmans nedgångna och stökiga fyrarummare rätt mänsklig. Som att teamet kört fel och irrat in hos kusinen från landet.

Lite grann som New Jersey i stort alltså. Kusinen från andra sidan floden.

Medan Bruce Springsteen gjort ett outplånligt avtryck och gjort sig själv i det närmaste synonym med staten New Jersey har hiphopvärlden sällan tagit steget över Hudson-floden. Lite ironiskt kan tyckas, med tanke på att hiphopen som skivföreteelse på många sätt föddes här. Det var ju i Englewood, New Jersey som Sylvia och Joe Robinson startade sitt Sugar Hill Records och hittade de lokala talangerna Big Bank Hank, Master Gee och Wonder Mike, som med ”Rapper's Delight” skaffade sig en orubblig plats i musikhistorieböckerna.

Andelen rappare som satt New Jersey på kartan har väl sedan dess varit närapå noll i jämförelse med storebror New York. Men de har ju funnits. Förutom Redman också namn som Lords of the Underground, Queen Latifah, Naughty by Nature och Lauryn Hill.

Artifacts var ännu ett namn i den förhållandevis korta listan.

Två album hann det bli för El Da Sensei och Tame One som Artifacts innan de gick skilda vägar efter 1997 års ”That's Them”. Jazzvibbande hiphop med rötterna i det som Gang Starr och Stetsasonic var med och skapade i skarven mellan åttio- och nittiotal. Två album väl värda att kolla in.

För El Da Sensei är ”The Unusual” andra släppet som soloartist. Femtio minuter boom-bap-hiphop av väldigt klassiskt snitt. Allt klätt i knastrande samplingar, scratch, blaxploljudkulisser och bitvis oemotståndligt svängiga refränger. Till tonerna av Illmind-producerade ”Crowd Pleasa” sätter El Da Sensei tonläget. ”Crowd pleasa / register off the meter / you know the business / keep it live”.

Med solen på väg ner i vattendelaren mellan Jersey och York glider El stillsamt noddande fram till de souldränkta pianodroppande tonerna till ”Natural Feel Good” och ”Hold On”. Ibland rattas radion över på mer struttiga frekvenser och släpper fram ”That's How It Goes” och genomsvängiga ”Rock It Out”. Någonstans på vägen svänger El förbi en OK Corral-uppgörelse medan ”Gunblast” strömmar ut genom högtalarna, i ett gathörn står O.C. redo att dela micken med El samtidigt som ”Tubular Bells” studsar runt mellan betongbyggena och ”Up in Da Spot!” släpar El in ett maffigt parti soulblås i mixen.

”The Unusual” har även den goda smaken att hålla sin speltid till femtio minuter, men trots det orkar El inte riktigt distansen ut den här gången. De fyra sista spåren är tyvärr betydligt mindre intressanta än resterande låtar, även den nedstrippade och basmullrande Detroit-vattentortyren funkar rätt okej. Att Sean Price dyker upp i ”No Matter” gör varken från eller till. Men å andra sidan: ”Lights, Camera, Action!”, med den gamla skolans call and response-fest, väger nästan upp de här fyra låtarna helt på egen hand.

”The Unusual”? Båda ja och nej. ”The Unusual” är snarast hiphop så traditionell som det bara går (tänk hiphop-hiphop i A Tribe Called Quest-traditionen), med texter där El Da Sensei representerar hemmakvarteret och det egna rimmandet (något som hans självklart pondusfyllda flyt ger honom all rätt att göra) mer än något annat. Så på så sätt är ”The Unusual” ändå på många sätt ett rätt annorlunda och välkommet tillskott till mycket av dagens hiphop-utbud. Eller som El själv konstaterar:

We got rhymes
We got styles
We gonna put it down right
for your radio dial
Rock it out!

Det behöver inte vara krångligare än så.