Sound Directions skiva var en sån där som flög lite under radarn förra året för mig. Lite svår att få grepp om ifall den är bra eller trist.

Under namnet Yesterdays New Quintet har Madlib släppt två eller tre skivor, beroende på hur man räknar, bland annat en Stevie Wonder-coversamling (”Stevie”, 2002 och 2004). Med Sound Directions ville han göra något mer levande och tog sig an något som mer liknar en kapellmästarroll, även om han mest leder musikern Otis Jackson Jr, det vill säga sig själv.

Låtmaterialet består till hälften av tolkningar av jazz-låtar, men det är inte standards vi pratar om. Snarare spår som Madlib hittat till när han varit på beståndsdelsjakt i något annat projekt. Bland annat hittar vi David Axelrods ”A Divine Image”, Marcus Valles ”Wanda Vidal” och Paolo Renostos (Lesiman) ”Play Car”.

Oavsett vilket blir resultatet porrfunk och blaxploitationjazz. Bitvis är det helt briljant, bitvis tröttsamt upprepande, som en loop som borde krokats i och expanderat kring med smarta rader från en giftig tunga för att riktigt komma till sin rätt.

Det allra bästa materialet är oftast eget, som titelspåret ”The Funky Side of Life” med utsökt orgel och Malcolm Cattos trummor. Det är lätt att fråga sig om det är här brottarna byter om, när de sista breaken lugnar sig. Eller skivans juvel, ”Dice Games”, med Todd M. Simons flygelhorn som droppar blå toner. Underbart.

När man hör såna spår är det lätt att glömma bort de mer outhärdligt trista spåren, som ”The Horse”.