För att kunna experimentera på ett framgångsrikt sätt krävs förutom självförtroende också en hel del kunskap om det område man rör sin inom. Tiombe Lockhart är en sådan där skolad musiker och sångerska som besitter båda delarna och alltså har hyfsade förutsättningar. Dessa utnyttjar hon med råge på debuten ”The Tiombe Lockhart Bootleg # 1″.

Men den här skivan är så mycket mer än bara ett första smakprov som ska bevisa att man har något, kan något, är någon. Den är fylld av idéer: Tiombe Lockharts musikaliska visioner på en debut-CD som släpptes långt innan hon sjöng på Platinum Pied Pipers ”Triple P” och ännu längre innan hennes genombrott – för också det måste ju komma någon gång!

Med harmonierna i ryggmärgen låter hon rösten fläta ihop melodislingorna precis som den vill, åtminstone är det så det låter. Resultatet kan inte bli annat än ärligt och sant och det kan inte göra annat än att röra sig rakt in i hjärtat på en oförberedd lyssnare. Tiombe drabbar mig när hon börjar sjunga ur mina högtalare; hon har den förmåga att engagera lyssnaren i sina problem som utmärker en stor sångerska.

Metoden varierar. ”Drifter” sjunger hon med spontant eftertryck i varje stavelse och perfekt lagda stämmor. Tamburinerna och flöjterna i The Mamas & the Papas käcka gamla dänga ”California dreamin’” har i Tiombes avskalade jazzversion ”California” ersatts av ett underbart skönt pianospel som, varje gång jag hör låten, får mig att tänka på Esbjörn Svensson. Och det är ju en väldigt positiv association.

”The Tiombe Lockhart Bootleg # 1″ har sålunda det bästa av båda världar: veteranens stilsäkerhet och självförtroende samt debutantens råa ärlighet. En sådan prestation förtjänar uppmärksamhet!