Jaheim har kommit rätt långt sedan ”Ghetto Love”. Och har samtidigt inte rört sig ur fläcken.

Bandanan, gathörnet och det klippta linnet har förvandlats till figursydd kostym, glassig strandsolnedgång och näsduk i bröstfickan. Ordet ”ghetto” har kanske aldrig känts lika malplacerat tidigare. Och den slitna tegelväggen känns mest som ett nästan desperat försök att hålla fast vid bakgatan, men den försvinner i det bländande ljuset som reflekteras mot ringarna och den diamantbeströdda klockan.

Men samtidigt är den musikaliska skillnaden mellan ”Ghetto Love” och ”Ghetto Classics” långt ifrån lika uppenbar som skräddarbytet. Det är fortfarande soul av allra snyggaste och mest cocktailkluckande snitt. Båda albumen binds ihop av Willie Hutch-samplingar. Även Billy Davis Jr och Marilyn McCoo gör ett återbesök i samplingslistan.

Efter ”Ghetto Love” kom ”Still Ghetto” som en trevlig uppföljare, men utan den där lilla extra magin som ströddes över debuten. En besvikelse, om något. Jag visste egentligen inte vad jag skulle vänta mig av ”Ghetto Classics”. Självklart hoppades jag på stordåd.

Och nu när Jaheims tredje album landat är det tydligare än någonsin att se den raka linjen som ritats upp mellan de olika titlarna. Det är tryggt och extremt välförpackat, inte minst Jaheims röst. Precis som tidigare.

Men skillnaderna finns där, i detaljerna. Att lånen den här gången hämtats från namn som Delfonics, Harold Melvin och hans Blue Notes och Eddie Kendricks ger en rätt bra sammanfattning av den resa som Jaheim hunnit med sedan ”Ghetto Love”. Den storslagna festlokalssoulen har en gång för alla ersatt hiphopen och blaxplo-vibbarna som musikalisk bakgrundsfilm.

Därför känns rap-inhoppen från Jadakiss och Styles P bara ansträngt påklistrade den här vändan. Rejäla plumpar i protokollet.

Plumpar är det annars ont om på ”Ghetto Classics”. Och återigen är det ordet ”snyggt” som återkommer gång på gång. För det här är skimrande felfri soul. Och eftersom alltihop smälter samman så sömlöst känns det som att det inte spelar någon roll att ”The Chosen One” i princip är Willie Hutchs original rakt av. När hornen från ”Didn't I (Blow Your Mind This Time)” dyker upp i ”Fiend” värmer det alltid lite extra. På samma sätt kan jag inte låta bli att le varje gång ”Like a DJ” rullar fram, med den vid det här laget så vanliga pojkvänsbacksbläddrande flickvännen berättad med snyggare metaforer än jag förmodligen någonsin har hört tidigare.

Samtidigt som det också blir lite av problemet med albumet. Det musiken glänser med i yta saknas i dynamik och intimitet. På sina ställen blir det till och med halvtråkigt. Andra gånger kan jag inte förstå vad jag menar när jag kallar vissa låtar ”halvtråkiga”. ”Ghetto Classics” är nämligen ett av de där albumen som jag efter en vecka fortfarande inte riktigt vet vad jag tycker om. ”Ghetto Classics” är också ett album som är väldigt mycket står och faller med sin omgivning – det som nästan försvinner in i ingenting i lurar på stan eller jobbet växer rejält när nattmörkret kryper upp mot lägenhetsfönstren.

Fast å andra sidan: eftersom det här är musik gjord för de där stunderna då mörkret sveper in lägenheten, och kanske särskilt mycket sängkammaren, så kanske det är precis så det ska vara.