”El Híjo” betyder sonen. Sonen är den här gången Abel Hernãndez, även känd som sångare i Migala. ”La piel del oso” betyder björnskinn. Vem björnstackarn var innan han/hon blev reducerad till ett skinn förtäljer dock inte historien.

Men, nog om det. Abel Hernãndez har tagit ledigt från Migala och ger ut de här fem låtarna på en egen EP. Jag känner igen det melankoliska anslaget, men den här gången är det luftigare. Mer hoppfullt. Om Migala är mörk februari är El Híjo tidig april.

Han inleder försiktigt med små lätta steg i ”Esa música sombría” (som i min översättning blir något i stil med ”Den där dystra musiken”). Nylonsträngad gitarr, piano och några stråkar stöttar sången. Tassande och försiktigt. Dystert tills låten efter drygt nittio sekunder fäller ut vingarna och förvandlas till en tempofylld vals med läckert arrangerat blås och stråkar. Tempot kommer och går, precis som intensiteten.

Valstakten går igen i ”Un ayer”, men mer återhållsamt. En varmrökt trombon stryker under de blå tonerna i ”Los alvajes”. I ”Gorilas en la niebla” känns helheten improviserad på ett bra sätt. ”El señor de las bestias” går upp och ned, runt, runt, runt.

Det som gör att Migala är ett av mina absoluta favoritband under det mörka halvåret är kompromisslösheten. Tyngden, monotonin och känslan av hopplöshet de färgar mina öron med när jag vill tycka synd om mig själv och dra ned persiennen. Dit når inte Abel Hernãndez på egen hand. Han talar till fler känslor. Den här EP:n känns vidare. Här dansar toner från klarinetter och stråkar, trombon och klockspel med varann. De musikaliska nyanserna blir tydligare. Det gör att de här låtarna väger mindre och inte träffar lika hårt.

Men det är fem finfina sånger Abel Hernãndez spelat in. Personliga, intressanta och åtminstone lite vackra. Att lyssna på dem är som att gå på tivoli ensam. Jag blir berörd, men inte som jag brukar.