Visst kan det verka tråkigt, förutsägbart och en aning lågt att skylla Deathstars problem på att det är för tralligt och melodiöst. Faktum kvarstår dock att det är där skon klämmer, åtminstone vid en första anblick. En referens till Pain är ganska ofrånkomlig, men å andra sidan inte helt rättvis då det finns fler bottnar hos Deathstars än vad jag hittar hos Peter Tägtgrens discometal.

Rent visuellt har jag kopplat samman Deathstars med tyskarna i Rammstein ända sedan de debuterade 2003 med ”Synthetic Generation”, en skiva som berörde föga. Även musikaliskt finns vissa beröringspunkter med Rammstein: Deathstars antar på sina håll en liknande maskinellt maskulin skepnad. Lyssna på ”Blitzkrieg” till exempel.

Men det är i de dystra gothanstrukna stunderna som Deathstars gör störst intryck. När den redan varierade sången, som är än riktigt mörk än hest skrikande, backas upp av en vän kvinnostämma, som inte skulle skämmas för sig ens i vårt västra grannland. När de påminner om ett mindre organiskt och något snabbare Tiamat. Då berör de mig och låtarna sätter sig. Öppnande ”Tongues” är ett exempel, ”Greatest Fight on Earth” ett annat.

Tyvärr lider kvartetten som sagt av samma sjukdom som Pain i allt för stor utsträckning, vilket gör att de också faller under samma dom: in genom ena örat och ut genom andra. Synthen och melodierna får styra för mycket och musiken går vidare lika fort som den dök upp. Stunden de stannar är inte helt bortkastad, men ger lyckligtvis inte heller några bestående men.