Ramjac är kanske mest (o)känd som beatmakaren bakom Natalie Gardiner, som släppte sitt hittills enda album 2004. En skiva som gjorde allt för att inte tränga sig på, men som samtidigt vägrade att lämna ifred. De tretton spåren pekade ut en på många sätt ny riktning för det vi kan kalla svensk soul. Hon plockade upp stafettpinnen Titiyo slarvade bort efter ”Extended” och sprang i hennes motsatta riktning.

När Ramjac nu gör solodebut står Natalie Gardiner stolt vid hans sida. På två av skivans spår är det hennes röst som spelas som soloinstrument ovanpå lagren av sprakande elknaster, blå jazzorglar och beat som slår högt mot kanterna. Hennes röst seglar på ett öppet hav av bubblande elektrojazz. Hon är den trygga hamnen efter en stormig resa på ett hav av ljudvågor.

Men det är som alltid funken jag hör först (trots att den inte spelar huvudrollen här). När Kaah kliver in på två huvudnummer påminner han mig om hur mycket jag längtar efter att få höra SLS igen (och inte bara ”Trashin'”). ”On the Money” är ett introvert funkmonster som brinner i alla ändar, klaustrofobisk och sprittande. ”Sure Can't Help Me Now” är med sitt akustiska gitarrdriv som en solig dag i maj och en av skivans ljusaste och lättaste stunder.

Mitt i all elsprakande nujazz och framtidsfunk går en tydlig linje bakåt i historien till sjuttiotalets fusionjazz. (Personlig reflektion: Jag misstänker att orgeln jag älskar så hett här kommer ur samma källor jag hatade så intensivt när jag skrev om Bob James för ett par år sedan. Jag känner en omvärdering skölja över mig. Kanske anade jag att den skulle komma redan då, eftersom jag trots allt behöll skivorna.) Goran Kajfes gästar med sin trumpet i ”Fusion 3000″ och bygger vidare på pusslet han påbörjade med ”Headspin”.

I slutändan är ändå soul ordet jag letar efter när jag försöker beskriva ”Transfusions”.