Även om jag har varit tämligen insnöad på mer introvert black metal, företrädesvis framförd av amerikanska band, de senaste månaderna, var det omöjligt att bortse från att Funeral Mist gav i från sig Maranatha i våras, sitt första livstecken sedan 2003 års Salvation, återutgåvan av Devilry bortsedd ifrån. Ett släpp med Funeral Mist bär med […][...]

Det tar dryga sex minuter in i skivan, halvvägs in i andra spåret ”Nathicana”. Då fångas mitt intresse fullständigt. Efter att ha hamrat stelbent fram till dess, trappar norrmännen ner på takten ner och gitarrerna harmoniserar. I avbrottet där de släpper taget en aning och man får tillfälle att reflektera över vad som försigår. Där […][...]