Fransmannen och filmmakaren Marc Nguyen Tan har en egen liten besynnerlig men älskvärd orkester, han kallar den Colder. Enmanbandets andra album heter ”Heat” och låter som det mest glädjespridande blandband du kan föreställa dig med överblivna låtar av akter som: Suicide, Pere Ubu, Talking Heads, Public Image Limited, Joy Division, Can och New Order.

Albumet innehåller en handfull låtar som Factory Records i början av åttiotalet skulle ha marknadsfört precis lika hårt som vilken annan tolvtummare eller fullängdare som helst från deras egna gedigna skivställ, så nedrans bra är det, faktiskt. Inledande ”Wrong baby” skulle faktiskt, med handen på det lilla hjärtat, kunnat vara engelska New Orders debutsingel, utan problem, men tänk istället Suicides aningen mer karismatiske Alan Vega vid mikrofonstativet istället för basgångaren Bernard Sumner.

Men det är i låten ”Downtown” jag tappar ut hela kulpåsen över vardagsrumsgolvet. För det är förmodligen den bästa jäkla låten som New York-duon Suicide aldrig spelade in under sin extraordinära karriär i slutet av sjuttiotalet. Marc tar här på sig Alan Vega-frisyren, fluffar till den med hjälp av hårsprayen han tidigare snattat av Beck, tar likaså på sig Alan Vegas enorma solglasögon och förlorar sig totalt i rollen som excentrisk frontman klädd i svart. Den här låten kan du faktiskt lura de flesta fanatiker av Sucide med, dom som alltså ännu är ovetande om Colders blotta existens. Det ekar även av den amerikanska duon tillika electronica-pijonärerna Silver Apples, vars två album från 1968 och 1969 farbröderna Alan Vega och Martin Rev låtit sig mer än bara inspireras av. (Två album som är så sorgligt bortglömda att de förtjänar en alldeles egen dag i den alternativa musikalmanackan).

Den underbara låten ”Losing myself” droppar fram som ett verkligt lyckat och dansant möte mellan Pere Ubu och Public Image Limited ur modern och tidsenlig tappkran, där sången tilldelats en oväntat inspirerad och trovärdig Lou Reed. Det låter även som om själva Beck haft att göra med mixningen av låten, eller så rullade han bara cigarretterna och tömde askkopparna. Marcs röst tilltalar mig verkligen, den är som sänd från de gamla New York-kvarteren och det gråmulna Manchester, det låter som om han tagit flyget mellan dessa två städer ett antal gånger de sista åren, karvat med sina tänder längs de gator och stigar där förebilderna knallat omkring på i vått och torrt, till och från replokalerna, de olika studiorna och pubbarna. All den smuts, glam, landsväg och nostalgi han fått i sig via sina resor har han sedermera kört i sin högmoderna matberedare hemma i Paris, för att sedan ställa in bakverket i sin gasugn, ut har denna krämiga pudding kommit. Smakar man på kakan så fylls gommen av nostalgiska smaker, men det störs man inte av, det här är nämligen 3 steg bakåt och 7 framåt och väldigt enkel matematik säger mig att den här skivan kommer att hålla betydligt bättre än många samtida gelikar.

För skivan känns efter ett intensivt lyssnande som en av de fräschaste och mest idérikt framtagna rätter som serverats på det musikaliska buffébordet inuti New Yorks hårt pulserande hjärta från det senaste året, med alla de välbekanta smakerna som återfinns i den nu väletablerade punksyntdansvågs-vinegrätten som har sitt högsäte i det amerikanska Äpplet. Men albumet innehåller inga överdrivna och utstuderade gitarrkaskader som ibland kan befläcka skjortärmarna inom genren, här är det mer sparsmakat, mer stil och finess, mer vett och etikett som prioriterats, enbart positivt om du frågar mig.

I ett spår som ”Tonight” är det byxvarm sjuttiotalsglamour som gäller, en fint svängande och tillbakalutad mörk discopastill kryddad med sval dub, låten kunde likväl vara signerad av krautrockarna i Can från sjuttiotalets mitt. Mot slutet av skivan dyker en del mer lunkande och smått introverta låtar upp, med mörka grooves och komplexa ljudmönster. Det blir flummigare och mer kreativt på något sätt, paletten innehåller många starka och påkostade färger, men det spretar aldrig så där krävande, springer aldrig iväg, påverkar inte slutomdömet.

Självklart låter det väldigt mycket Frankrike också, det är sofistikerat, kitschigt och välstädat, fluffigt och stilrent, snudd på kristallklart, som ett svävande skepp ute i den mörka rymden med några ensliga syntslingor så isande kalla att de skulle kunna vara hämtade från någon av vintergatans allra mest New wave-vänliga klubbar. Det är vemodigt också, på ett kyligt och kargt vis, som om tyska Kraftwerk stämt ett möte med David Gilmour kring åren 1973-75, för att be honom producera ett album som då befann sig i startgroparna tillsammans med oraklen Brian Eno och David Byrne. De ville spela in det här albumet tillsammans, på en nästintill tom bilparkering i utkanten av New York, nattetid med en ytterst sparsam belysning, gärna med nollgradig temperatur.
I min lilla värld så är det här en av årets skivor, förmodligen hamnar den också på min topp fem, risken är överväldigande stor, självklart borde titeln på albumet också ha varit: ”Music for carparks”.