För att vara en studiomusiker är Kip Boardman ovanligt slarvig. På första skivan lät han sina hundar tassa runt och välta mikrofonstativ samtidigt som inspelningen pågick. Till andra skivan ”Hello, I Must Be…” har han fortfarande inte börjat lägga någon större möda vid texterna. Det är ”cracks in the walls”, ”hear the children singing” och ”pray to the lord for our souls to keep” eller problem med hål i sockorna. I övrigt skulle den perfekta produktionen försvinna i den risiga bilradio hans musik är anpassad för.

Kip Boardman är en långhårig studioråtta från den amerikanska västkusten med sjuttiotalets Harry Nilsson och Jackson Browne som förebilder och Bart Davenport som nutida like. Lyssna på ”Losing Streak” eller ”Dirty Work” och hitta motsvarigheten till Davenports ljusa perfekta röst och soliga kaliforniensväng, men utan att göra sig bra på bild.

”Hello, I Must Be…” är precis så tidlös och anti-attityd att det inte spelar någon roll att Boardman stirrar i marken och greppar sina texter direkt ur luften för att ha något att fylla melodierna med.

Boardman har stenkoll på sina melodier och sina musiker och när han väljer att plocka med ”Good Place to Hide” som luktar Borlänge och jeansjacka har jag lika mycket överseende med den som med Jackson Brownes ”Walking Slow”.