Efter nästan fyra år och ett antal soloprojekt är medlemmarna i Saïan Supa Crew nu återsamlade på sin tredje skiva. Saknas gör bara Specta som fortsätter fokusera på sin solokarriär.

Den kvarvarande kvintetten poängterar direkt med hårda nävvevarhiphopen i Blow att varken Spectas avhopp eller uppehållet påverkat dem det minsta. Brölande ”Back in the biz, we’re still the same” över ett tungt och metalliskt tickande beat vill de blåsa bort alla misstankar om annat. När den sedan följs av en skumpigt dansant La patte byggd kring en surfrockssampling och bongostinn electroragga i Jungle är det precis den ohämmade blandning av influenser man förväntar sig.

Fast visst har det hänt saker. Framförallt har deras sound, i större utsträckning än tidigare, blivit skarpare och mer elektroniskt. I ett antal låtar, med suggestiva Zonarisk i spetsen, är det knorriga synthljud, ettrig stacattorap och avskalade stämningar som står i centrum. Nu har Saïan Supa Crew aldrig bara handlat uteslutande om party, det har alltid funnits en allvarligare ådra i deras musik, men fullt så mörkt som det stundtals blir här har det inte varit.

Det innebär inte på något sätt att gruppen blivit dysterkvistar. Snarare bidrar det till att Hold-Up känns om möjligt än mer dynamisk än tidigare skivor. För även om det är en större dos allvar bakom ett antal låtar finns lekfullheten kvar.

Det känns nästan som att de vill kompensera för att det tagit fyra år sedan sist och försöker mosa in så mycket det bara går. Spretiga har gruppens skivor varit även tidigare men inte så till den grad som här. Lyckligtvis är det fortfarande med mer än gott resultat. Undantaget är svårsmälta Hold Up. Det spelar ingen roll hur vassa MCs de är, när de levererar över ett så saggigt hårdrockskomp låter det bara illa ändå. Att sedan spacediscon i Fly smittats av Daft Punk-bacillen är förvisso både lustigt och oväntat men inte mer än så heller.

Annars är det när Saïan Supa Crew låter sina hiphoprötter söka sig åt andra håll det blir verkligen intressant. När inte smattrande afrikanska rytmer dansar loss i Jacko sveps den reggaegungande akustiska gitarren och stämsången i melankoliska Rouge Sang in av smekande stråkar och mjukt flöjtblås. I So into you visar de hur man kan göra varm neo-soul nästan helt byggd på Sly the Mic Buddahs och Leeroy Kesiahs vokala beatboxkomp för att i genialt experimentjazziga Mama omärkligt växla mellan dem och riktiga instrument.

Det finns få artister som lyckas få en sådan blandning att hålla ihop men Saïan Supa Crew klarar det igen och levererar ännu ett helt strålande album. Men även om det, på något sätt, bevisar tesen att den som väntar på något gott inte kan vänta för länge behöver de för min del inte dröja fullt lika länge till nästa gång.