18 låtar. 78:40 minuter. Där har ni senaste utgåvan från Max Cavaleras Soulfly i siffror. Och ja, det blir väldigt mastigt.

Soufly är nu mer ett band med ett väl inmutat musikaliskt territorium och man känner igen bandet direkt på inledande ”Babylon”. Tunga riff i mellantempo och en tydlig refräng. Som vanligt kommer Max att gasta ”Jump! Jump! Jump!” på flera låtar från skivan när de väl kommer att framföras live. Och det är det han gör bäst, det är det ingen tvekan om.

Det kommer nog att headbangas mer än någonsin i publiken inbillar jag mig. Anledningen är helt enkelt att Max plockat fram sina gamla thrash metal-riff ur garderoben igen. Greppet kanske framstår som nytt och fräscht för yngre Soulflyfans som inte känner till att Max förr i tiden frontade vad som en gång var världens bästa band, Sepultura. Med den vetskapen är greppet inte ett dugg förvånande, snarare tvärtom.

Kanske är det så att cirkeln börjar slutas. Max lirar gamla metal-riff igen och med tanke på metallens frammarsch de senaste åren, där Iron Maiden spelat sig rakt in i folkhemmet på bästa sändningstid, är det en fullt logisk utveckling. Får vi inom en överskådlig framtid se en återförening av gamla Sepultura och en deluxebox av ”Beneath the Remains” som TV-annonseras? Nja, kanske inte.

Som gammalt Sepulturafan är det en synnerligen trevlig väg Soulfly slagit in på. ”Dark Ages” är den hårdaste och mest klassiskt metal-orienterade skivan hittills från bandet och sålunda även den bästa.

Därför stör det mig rätt ordentligt att de inte lyckas knyta ihop säcken utan ska sväva ut så förbannat på skivans andra hälft. Max Cavalera är en man med stor integritet, men att få en producent som sätter koppel på brassen och håller nere såväl albumens längd som utsvävningarna vore definitivt något att tänka på till nästa gång.

Håll dig till de första nio spåren och njut är mitt råd.