Jag är fullt medveten om att det engelska ordet för enstöring inte stavas som Matthew Chicoines artistnamn. Men om man ändå väljer en, mycket välvillig, tolkning i den riktningen känns det onekligen välvalt. Bara ett par månader efter släppet av hyllade solodebuten Cardiology packade han stora resväskan, sa hej då till polarna i hemstaden Detroit och drog iväg till Nya Zeeland där han bott de senaste tre åren.

Det vore underligt om ett sådant, på alla sätt, rejält miljöombyte inte hade satt sina spår. Nu har Chicoine, trots att han är från technomeckat Detroit, aldrig varit knuten dit musikaliskt utan flutit omkring mer fritt. Influensen har funnits men de pulserande elektroniska grunderna har blandats upp med inslag från de mest skilda håll. Inte minst på Cardiology där han tryckte in så mycket idéer att det i all sin briljans bitvis blev rätt förvirrande.

Hiatus on the Horizon innehåller idérikedomen men det märks att soundet renodlats. Av den inledande kvartetten låtar rör sig de flesta i samma värld av varma, mjukt souljazziga tongångar och de smartaste av arrangemang. Undantaget i kvartetten är Dust som rör sig åt ett funkigare mer dansant håll trots Joe Dukies mjuka stämma.

Fast hur hög klass låtarna håller var för sig infinner sig ändå känslan av att ha blivit blåst på konfekten. När de kommer i en följd är det lite för snyggt och propert. Hur fånigt det än är att klaga på en skivas jämnhet kan jag ändå inte låta bli att tycka det.

Men precis då händer det nåt.

När skahyllningen Mana’s Bounce skumpar igång med dunmjuk avgrundsbas, stötiga saxofoner, scratch och allehanda skumma ljud är det så löjligt bra att man börjar undra om inte The Avalanches varit med i studion. En låt som Chicoine aldrig varit i närheten av tidigare men som känns helt naturlig med tanke på att han numer har sin bas (förlåt) på Nya Zeeland där det finns en spirande dub- och reggaescen.

Sedan fortsätter Chicoine av bara farten i Turkish Delight med stuffig jazzfunk, electrospetsad soul, bruten be-bop i Makutu Man, där en basgång på rymmen fortsätter leva sitt eget liv vid sidan av de övriga stämmorna spelandes på en helt annan melodi, innan han avslutar med en knyckig magnifik latinhouse-exkursion i Why I Otta.

Så även om Hiatus on the Horizon känns mer jordnära än tidigare Recloose-släpp blandar och ger Chicoine som vanligt. Akustiska neo-soullåtar som Time is on Your Side blandas med dansgolvexcesser, frijazz, afrobeats och inslag som egentligen inte ska passa men ändå fungerar ihop på något märkligt sätt.

Hälsosamt galen musik.