Bonden är ute och plöjer som vanligt. Det är en molnfri dag och i gryningen ligger en filt av dimma över fälten. Plötsligt slamrar något till under traktorn. Kanske en stor scen, bonden stannar och hoppar ut för att se efter. Massor av upplöjd lera ligger uppfläkt i traktorns spår. Han böjer sig ner och skrapar bort lera från stenen, närmare ytan känner han att det inte är hårt som en sten utan mer träaktigt. Det är en kista…

Så känner jag när jag sitter här med ”Lookaftering” i handen. Som en guldklimp som bara råkade hittas i ett dammigt skåp. Vashti Bunyan har inte suttit i ett skåp utan levt i den skotska västra övärlden sedan 70-talet då hon flyttade dit, med häst och vagn från London. Strax innan flytten spelade hon in ”Just Another Diamond Day” medan hon bodde under en pressening bakom konstskolan där hon tidigare blivit utkastad ifrån.

”Just Another Diamond Day” spelades in 1969 med lite hjälp av medlemmar från Incredible String Band och Fairport Convention. Skivan blev aldrig direkt släppt, den cirkulerade lite men dog sedan ut utan att någon uppmärksammat det. I slutet av 90-talet kom internet till Bunyan och som sig bör googlade hon sig själv och fann att spår, helt ovetandes av henne själv, fanns över hela världen. Hennes alster hade levt vidare utan henne och kommit in i famnen och hjärtat av många människor, bland andra Devendra Banhart som lovordat och hjälp henne.

”Just Another Diamond Day” är en kärleksförklaring till naturen, den handlar bland annat om skog och mark, om att köra häst och vagn i Hyde Park och om förväntningar inför den stundande resan. Det är som att århundranden av kultur och folkmusik nerbäddad i myllan har slagit upp och Vashti Bunyans rötter är i direkt symbios med allt omkring henne. Hennes röst är spröd och ljus, hon nästan viskar fram i vacker sång. Sångerna låg i ett lagerhus i 30 år innan de efter mycket om och men gavs ut år 2000.

Bunyan verkar ha fått ett nyuppväckt intresse och självtillit till sin musik. Det är hjärtskärande att tänka att ”Lookaftering” så lätt hade kunnat oexistera. Hennes röst är fortfarande spröd men den har en fantastisk känsla av visdom. Texterna flyter som poesi kring de stillsamma visorna. Då ”Just Another Diamond Day” var nästan barsligt naiv är ”Lookaftering” eftertänksamt filosofisk. ”I wanted to be the one with road dust on my boots and a single ear-ring and a suitcase full of notes” sjunger hon i ”Wayward”

Det känns som att ”Lookaftering” är den sista biten i pusslet, ett bevis på att folkmusiken inte dog på 70-talet. Det är också ett bevis för att okonstlad musik inte är död och att det finns hopp för världen. Jag kan inte annat än att bli personlig av den här skivan, Bunyans röst går rakt igenom märgen, har lyssnat i ett par veckor nu och gråter fortfarande varje gång jag hör ”Hidden”. Jag kan nu bara komma på ett avslutande ord för den här skivan.

Vacker.