Jag minns en sommar
i solblekt super 8
Dagar som drömmar
nätterna var så korta
Jag minns en sommar
med fiskar under bryggan
Vågor som smeker
över solbrända ryggar

Mauro fortsätter att balansera på den där tunna, tunna röda linjen mellan det patetiska och det poetiska. Vardagsbetraktelserna uttryckta med helt vanliga ord, utan att trassla in sig i en virrande labyrint av metaforer och omskrivningar.

En sådan balansgång som förstås innebär att minsta felsteg kan bli fatalt. De inledande textraderna skulle ju utan problem kunna vara Tomas Ledins. Eller låten från valfri reklamfilm för Pripps Blå.

Det som i Mauros fall alltid tippat över till och med de mest platta textrader på rätt sida om det patetiska är att han alltid haft ett nästan osvikligt sinne för snygga popmelodier.

När albumet smyger igång till de fantastiskt vackra och vemodiga tonerna från en stråkkvartett, för att sedan lämna plats åt en akustisk gitarr, en blått piano från ”Spanarna på Hill Street” och en oboe från ”Hem till gården” som bakgrund till en text om sorg och ensamhet – då är det en av de allra bästa stunder som spelats in på svensk mark i år. När ”Herr Jimsons äventyr” sedan fortsätter i ”Min föredetta” är jag övertygad om att albumet kommer att vara minst lika bra som ”Beat Hotel”.

Nu blir det inte så.

”Herr Jimsons äventyr” fortsätter på det spår som ”Beat Hotel” ritade upp – allt längre ifrån det soulpop-sound som Mauro finslipade under nittiotalet. Mer drag av klassisk gitarrpop med smak av slide guitar och stillsam nattvolym. Fast tyvärr betydligt svulstigare den här gången. Och den kostymen passar inte riktigt en soulboy.

Samtidigt har Mauro också letat sig tillbaka till det åttiotal där det en gång började. Alla som hört ”Kall stjärna” har förstås inte undgått parallellerna till Kent (komplett med den lätt burkdistade sången), men det handlar ju mer om en gemensam inspirationskälla. Men ”Kall stjärna” är ett undantag på ”Herr Jimsons äventyr”, både vad gäller sound och inspiration. För det är inte det soulpoppande åttiotalet som dammats av för albumet, istället är det det rockpopåttiotal som det senaste året filtrerats för ett nytt årtusende. Någon gång kommer jag till och med att tänka på Bruce Hornsby.

När Maria Andersson från Sahara Hotnights sedan dyker upp i duetten ”Hipp Hipp Hurra” sladdar albumet definitivt ner i diket. Marias insats är det i sig inget fel på (första gången hon sjunger på svenska på skiva, tydligen), men låten är förmodligen det allra sämsta Mauro har satt sitt namn under. Svulstorock när den är som sämst.

Visst finns det, som sagt, guldkorn även på ”Herr Jimsons äventyr”, men de är alldeles för få för att rädda helheten.

Nästa gång hoppas jag att Mauro hittar tillbaka till cocktailsoulpopen. Lite mindre gester.

Eller varför inte spinna vidare på den jazziga flörten i avslutande ”Efter henne”?