Afrodisiak delar hemstad med Looptroop. Det, och det faktum att båda gör musik i hiphop-facket, är ungefär de enda parallellerna.

Där Looptroop står på barrikaderna sitter Afrodisiak nedsjunkna i soffan framför sitt Playstation. Eller dinglande med fötterna på bryggan en lat sommareftermiddag. Eller kanske nere på kvarterskrogen en helt vanlig helg.

De låter alltså det goda rulla, som Just D skulle ha sagt.

”Speglarnas sal” är med andra ord en rätt tillbakalutad historia mellan hiphop och r'n'b. De souliga vibbarna löper som en röd tråd genom Afrodisiaks musik, oavsett om det handlar om flörtar med Jugglin'-minimalistiska rytmer eller ragga-gung. Hela tiden med soulskensstråkar bara runt hörnet.

Rappandet och sången gör växelvis framryckningar genom hela albumet och väver in refrängerna i riktigt snygg stämsång som lyfter Afrodisiaks musik några extra snäpp. Och texterna, ja, det handlar mycket om att pojke möter flicka, pojke blir dumpad av flicka, pojke dumpar flicka och pojke drar runt på stan med polarna. Inte djupast i Sverige, alltså, men vad gör väl det?

Samtidigt som den välputsade helheten får mig att gunga gillande blir det också det som blir albumets stora svaghet. Att jag hade önskat mig lite mer hårda kanter. Lite mer stök.

Men vafan.

När Afrodisiak drar igång avslutande ”Sånt är livet” (”klappa händerna, klapp-klappa händerna!”) är det svårt att inte charmas omkull och nästan ha överseende med de invändningar jag har.

En riktigt trevlig bekantskap, med andra ord.