När jag tänker tillbaka på musiken jag lyssnade på för tio år sedan undrar jag ibland vad jag tänkte med på den tiden. Ben Folds Five bevisar att jag trots allt hade en smula smak redan då.

Ben Folds Five skivdebuterade för exakt tio år sedan. Min kärlek till gruppen väcktes något senare, för åtta år sedan, i och med ”Whatever and Ever Amen”. På den skivan, bland ursinnigt bultande popdängor fanns ”Brick”, en sorgset melankolisk sång om ett kärlekspar i tonåren som blir med barn och gör abort. Med sin klara stämma och ett ensamt vandrande piano som ackompanjemang berättade Ben Folds för mig och mina vänner, också vi i tonåren, om hur hjärtslitande smärtsam den första kärleken kan kännas. Troligen satt vi där på förfesten och suckade pubertalt, fick gåshud och tänkte att livet faktiskt är bra orättvist ändå. All bad things happen to the good people, liksom. Sen skakade vi av oss melankolin, skålade till smarta textrader i ”Battle of Who Could Care Less” och skränade till den monotont dunkande refrängen i ”Song for the Dumped”: GIVE ME MY MONEY BACK, GIVE ME MY MONEY BACK, YOU BITCH. Senare samma kväll gick vi nog ut till stadshotellet och dansade till eurodiskohits, ty så var livet i Sala på nittotalet, men det hör inte hit, för ämnet är Ben Folds.

Det var någonting visst med Ben Folds och hans band. Någonting med texterna, återkommande oneliners som tillsammans med melodierna envist stannade i dagar, veckor, månader, år. Och 1999, i uppföljaren ”The Unauthorized Biography of Reinhold Messner”; blev aningarna till faktum. Ben Folds är genialisk. ”Sometimes I get the feeling, I won’t be on this planet for very long. I really like it here, I’m quite attatched to it, I hope I’m wrong” sjunger en sårbar, och sedan föregångaren tydligt mer mogen Ben Folds i första raderna på andra spåret, snillrika ”Don’t Change Your Plans”, och jag är fast. Kvar här finns lekfullheten, de explosiva partierna och glimten i ögat från förra skivan, men här märks också ett allvar, en nakenhet och självreflektion jag inte hittat tidigare och som liksom blir pricken över i:et.

Sex år och två skivor senare, samt ett ”Five” fattigare, är nu Ben Folds tillbaka med ännu en skiva med ett mansnamn i titeln. ”Songs for Silverman” fortsätter där Messner slutade, och då med betoning på fortsätter. Minsann om det inte har mognats ännu mer. Ben Folds har stadgat sig, skaffat barn och i underbara ”Gracie” får jag mer än någonsin kika in i hans värld. En högst vardaglig, enkel värld som tycks så fylld av värme och kärlek att man bara vill dit. ”You can't fool me I saw you when you came out. You've got your mother's tastes but you've got my mouth”. En simpel melodi med ett simpelt arrangemang, med textrader att döda för.

”Jesusland” är ett annat exempel. Ben Folds sjunger rader jag inte riktigt förstår men som ändå tilltalar och etsar sig fast. ”Town to town, Broadcast to each house, They drop your name, But no one knows your face, Billboards quoting things you'd never say, You hang your head and pray, For Jesusland”.

Det går inte att förneka. ”Songs for Silverman” är i allra högsta grad välpolerad, pianobaserad akademikerpop och innehåller få av de I-don't-give-a-fuck-låtar som charmade och roade för ett decennium sedan. Tider förändras, ämnen byts ut. I stället för skojiga sånger om smutsiga t-shirts med symbolvärde berättar Ben Folds idag om svåra farväl och att glida isär från någon man fortfarande älskar. I ”Late” sörjer han Eliott Smiths för tidiga bortgång.

På ganska många sätt skildrar ”Songs for Silverman” tidens oundvikliga gång, både för Ben Folds och mig personligen. Det är länge sedan nu som Ben Folds barmhärtigt hittade in i min skivhylla. Mycket har hänt sedan dess. Ändå är det något som är precis detsamma som förut. Att behålla sitt koncept, att spara det bästa och ändå lyckas gå vidare och utvecklas, är i min värld en sann raritet. All respekt åt Ben Folds.