För några veckor sedan lanserades Pandora som en tjänst från the Music Genome Project. Music Genome Project var ett projekt där musiker och musikintresserade analyserade och typbestämde musik:

Together we set out to capture the essence of music at the most fundamental level. We ended up assembling literally hundreds of musical attributes or ”genes” into a very large Music Genome. Taken together these genes capture the unique and magical musical identity of a song – everything from melody, harmony and rhythm, to instrumentation, orchestration, arrangement, lyrics, and of course the rich world of singing and vocal harmony. It's not about what a band looks like, or what genre they supposedly belong to, or about who buys their records – it's about what each individual song sounds like.

Over the past 5 years, we've carefully listened to the songs of over 10,000 different artists – ranging from popular to obscure – and analyzed the musical qualities of each song one attribute at a time. This work continues each and every day as we endeavor to include all the great new stuff coming out of studios, clubs and garages around the world.

Pandora The Music Genome Project (2005-08)

De har alltså thin-slice:at musik för att ta ut dess beståndsdelar. Analyserat och kategoriserat. Börjar ni ana oråd nu? Det låter nästan rätt, men inte riktigt.

Ever since we started the Music Genome Project, our friends would ask:

Can you help me discover more music that I'll like?

Those questions often evolved into great conversations. Each friend told us their favorite artists and songs, explored the music we suggested, gave us feedback, and we in turn made new suggestions. Everybody started joking that we were now their personal DJs.

We created Pandora so that we can have that same kind of conversation with you.

Pandora Discover Music (2005-08-29)

Man skulle kunna säga att de använt en form av etiketter för att dela in musiken istället för den traditionella genre-indelningen. Vad innehåller den här musiken? Varje låt har fått flera, för att inte säga många etiketter för att beskriva just den. Etiketterna binder sedan ihop en artist (eller en skiva) till en annan.

Modellen är top down och en utvald grupp utger sig för att veta. Problemet är bara att musik är något mer än könlös vetenskap. Jag skulle till och med säga att det inte går att göra en vetenskaplig indelning av musik.

Tjänsten fungerar som så att jag väljer en artist jag gillar och så skapas en radiostation som spelar sånt som innehåller ungefär samma element. Det gör musiken smak-, lukt- och könlös. Precis som det Microsoft patenterade härom veckan:

Metoden kallas ”double grooving phase” och går ut på att utnyttja vissa element i musiken, som volym, tempo och använda instrument. Existerande klassificeringssystem som mer går ut på att jämföra vilken typ av musik andra lyssnare av en viss artist eller låt redan köpt eller lyssnat på. Den typen av tjänster används av Amazon och CDon, men Microsoft anser inte att de räcker till, skriver IDG News.

[...]

Uppfinnarna Geoffrey R. Stanfield och Eric Bassman tog sitt första patent på metoden redan 2001. Denna används som ett slags träningssystem, där en användare klassificerar låtar som sedan bedöms av ett datorsystem. När lyssnaren är tillräckligt duktig blir denne en ”groover”, som självständigt kan klassificera musik.
Computer Sweden Nytt Microsoftpatent klassificerar din musik (2005-07-11)

Musiklyssnande är lite för irationellt för att en sån där modell ska fungera. Det är inte alltid det jag tror jag vill höra, som jag vill höra. Det är därför Audiogalaxy/Last.fm är en så mycket mer intressant modell. Grejen är att för att du inte dö en för tidig död i uttråkad musiksmak behöver du extremerna. Och extremerna hittar du inte via det närmast intilligande i stil. Det är svårt nog med Last.fm som väljer musik åt dig utifrån vad andra som lyssnar på samma musik som du gör också lyssnar på. Det blir alltför ofta en urvattnad blend av rekommendationer, men i och med den sociala närvaron finns även extremerna där. Jag kan söka mig vidare via rekommendationslistan och mina gelikar. Där är hemligheten. Det är också den funktionen en musikskribent har när det fungerar som allra bäst. Av precis den anledningen har jag köpt två omslagsartister från Plan B av två möjliga. Av den anledningen köpte jag flera skivor jag aldrig skulle köpt annars när jag läste Neumu och fick rekommendationer från Michael Goldberg (det gick till och med så långt att jag gick och köpte norska Emperor, men det var ett felköp och det sista jag köpte på hans inrådan allena).