När man sjunger på obskyr dialekt från en avkrok på Norges västkust brukar det var svårt att få ett internationellt genombrott. Men som Kaizers själva säger så spelar det ingen roll vilket språk man sjunger, bara musiken är bra. Med hjälp av ett flitigt turnerande på kontinenten så har bandet fått kontrakt med tyska Universal som nu släpper ”Maestro”, gruppens tredje fullängdare. Som musiksnobbig svensk höjer man inte särskilt mycket på ögonbrynen över ett skivkontrakt i ett land där Schnappi Krokodil och David Hasselhoff toppar skivförsäljningen. Fast ska sanningen fram så gillar jag Kaizers. I alla fall ibland.

Bandet har haft lite svårt att upprepa bedriften från de två första skivorna; ”Ompa til du dør” och ”Evig Pint”. ”Maestro” har inte samma flyt utan känns mer…krampaktig. Det beror på att Kaizers som många andra norska band är ett konceptband. De vågar inte riktigt vara sig själva utan skojar till det med en image och ett koncept. De tar sig roliga artistnamn som Hellraiser, tänker lite för mycket på hur de framstår visuellt och gör musik som måste passa in i en på förhand bestämd form. När man jobbar på det dogmatiska viset att musiken måste in i en mall så är det svårt att få till det när man har hållit på ett tag.

Kaizers mall består av skramlig rockmusik flitigt kryddad med balkan-umpa. Det är intensivt och ödesmättat. ”Maestro” skiljer sig från föregångarna genom att tona ned etnoinfluenserna och ta in mer elgitarr på bekostnad av tramporgeln och dragspelet. Ett steg i fel riktning om ni frågar mig. Balkan-umpa svänger. Halvtaskig norsk rock gör det inte. På ”Maestro” är det inte heller samma starka melodier som på de två första skivorna. Visst, några spår svänger som bara den, främst ”Delikatessen” och ”Blitzkrieg Baby”, men det håller inte hela vägen. När melodierna sviker gör bandet sitt bästa för att behålla sitt sound men det blir bara brötigt och stompigt.

Beroende på humör skiftar min uppfattning om det här bandet. En del dagar är Kaizers det bästa som har hänt sedan skivat bröd. Andra dagar känns de bara spexiga och konstruerade. ”Maestro” lämnar en del övrigt att önska men om bandet orkar fortsätta och vågar bli lite mer seriösa kan det bli hur bra som helst.