I Siri Hustvedts ”Vad jag älskade” skapar konstnären Bill Wechsler sviter av lådor där betraktarna kan öppna en lucka för titta in och uppleva lådans scen. Som det där öppnandet av lådor uppfattar jag Jamie Stewarts musik.

Han ställer upp ett stilleben av känslor, minnen och karaktärer. Han bjuder in betraktarna att ta del av hans berättelser. Utsmyckningen är ganska enkel. Det enda som ackompanjerar Jamies röst i långsamma ”Ale” till exempel är en klarinettist och en knappt klingande slagverkare. Sig själv använder han som en karikatyr av bräcklighet, med samtidig styrka.

Det som varit slående med Xiu Xius mest fantastiska ögonblick har varit kontrastomfånget mellan skrämt skärande och det mjukast smekande. Nakna rena känslor som draperat hans uppenbarelse har obönhörligt penetrerats av en briserande spikbombs innanmäte. Skarven emellan projicerade skönheten från det vackra på det fula och tillsammans var det så mycket mer.

”La Fôret” är Xiu Xius vackraste album hittills. Men det är också problemet med skivan. Det finns för lite att häva sig emot. Den riktiga höjden nås inte för att det inte finns något att spjärna emot.

Inte ens när han gör ett hätskt utfall mot George W. Bush i ”Saturn”, inspirerad av Francisco de Goyas tavla med samma namn där Saturnus äter sitt barn, ändrar han tonläge särskilt mycket. Den är tyngre, men har inget av Goyas direkta råhet. Dessutom vänder han märkligt på det. Saturnus äter sitt barn i sin galenskap av fruktan för att hans barn ska ta över hans plats, men i Jamies sång sätter han sig själv i Saturnus ställe och vill äta Dubaya.

Jamie har släppt en skiva om året sedan debuten 2002. Han vilar fortfarande inte i någon form och kommer antagligen aldrig göra det. Men han irrar lite här i skogen. Trots detta är en Xiu Xiu-skiva som är ganska bra så mycket bättre än så mycket annat att jag inte borde klaga alls. Men att inte kräva för mycket vore att kräva för lite av någon som Jamie.