Recension
- Lucky Dog Recordings 03-04 (CD) Stuart A Staples
- 2005
- Lucky Dog Recordings/Beggars Banquet/Playground
Enkelriktad självömkan
Lyssna
Externa länkar
- Lucky Dog
- Lucky Dog Recordings bjuder på mer information om smakprov.
- Tindersticks
- Mer information om det tjänstlediga bandet.
Stuart Staples tar hjälp av sina Tindersticks-kollegor David Boulter och Neil Fraser för att göra en skiva som låter som Tindersticks, men sämre. Det är min korta sammanfattning av den här skivan. Sämre på grund av sin jämnhet, vilket kanske låter ologiskt, men den egenskap jag gillar mest hos Tindersticks är ojämnheten. Att de blandar fantastiska låtar med skräp. Välljudande stråkar med oljud. Låtar från både himmel och helvete som fungerar utmärkt som ledmotiv för livet mittemellan.
Stuart Staples bjuder varken på det ena eller andra. Den här skivan låter halvfärdig, på gränsen till oengagerad, som om låtarna fortfarande är idéer, halvfärdiga skisser nedklottrade på en servett i den där rökiga baren för förlorare där han suttit hela sin karriär. Låtarna saknar Tindersticks magi. Knappast förvånande då detta ju är ett ensamverk, men likt förbaskat lite frustrerande. Kontrasterna är för små, nyanserna närmast obefintliga. På en EKG-remsa ger inte det här några skarpa kurvor, snarast en rak linje.
Hjärtat slår dock. Knappt märkbart, men ändå.
Enligt Stuart Staples lyssnade han på Bruce Springsteens ”Nebraska” och Cabaret Voltaires ”Voice Of America” återkommande under den tid den här skivan spelades in. Kanske kan det fungera som en vägledning för någon. ”Friday Night” har ett komp som låter som den långsamma versionen av bossanova-inställningen på åttiotalets stora elorglar. Monotona ”Shame On You” är enerverande enformig men lätt hypnotisk och ”People Fall Down” ett snyggt återhållet sväng. ”I’ve Come A Long Way” har ett vackert arrangerat begravningsblås, som med stråkar hade kunnat bli en makalös gråtlåt.
Om bara om.
Nåväl, ”Lucky Dog Recordings 03-04″ hänger nog med en bit in på hösten, men jag tror att den ganska snart kommer få lämna plats för något som känns mer angeläget. Jag vill ändå rekommendera dig som är nere i Tindersticks mörka romantik och Stuart Staples druckna sångsätt att ge den här skivan uppmärksamhet. Visst kan det bli en aning tröttsamt i längden med hans enkelriktade självömkan, men trots min besvikelse är den här skivan ganska bra.
Innerst inne.
Publicerad: 2005-08-18 00:00 / Uppdaterad: 2005-08-18 00:00
5 kommentarer
Först.
#
Sist.
#
ungefär här insåg jag att jag inte behövde ta det här låga betyget på för stort allvar:
"Att de blandar fantastiska låtar med skräp."
Jag letade igenom Tindersticks-sektionen i min skivhylla, och nej; inget skräp. Inte en endaste liten, om skräp påminnande minut fann jag. Och om Fredrik då kan hitta skräp där jag misslyckas, så har ju genast frånvaron av fler blå rutor i betyget fått en förklaring. Snart köper jag skivan och bereder mig på att njuta.
Ja. Jag är ett lite för stort fan för att någon strölyssnare egentligen ska kunna ta min hyllning a denna man och hans band på allvar antar jag.
#
petterpetterpetter: Jag har svårt för Tindersticks när de gnisslar till det och blir Velvet Underground-monotona, men älskar den yvigaste stråkromantiken.
#
Mhm. Tycker att det är just dynamiken som uppstår då de blandar in lite smuts och VU-oväsen som gör de första tre skivorna till de absolut bästa. Det enda fallet där jag kan hålla med dig lite, lite är nog '4:48 Psychosis' på Waiting For The Moon.
#
Kommentera eller pinga (trackback).