Fjarskanistan.

Kanske är jag helt ute och cyklar, men när jag läser Fjarskanistan ser jag framför mig ett litet pittoreskt aldrig-någonsin-land där världen alltid ses genom en softad lins, där husen små, gatorna lummiga och människorna hälsar på varandra när de möts på gatan på väg till jobbet eller ingenstans. Ett långsamt bubblande möte mellan Narnia och Långtbortistan beskrivet med gåspenna och droppande bläck.

Jag har dessutom fått för mig att Hopelandic är det officiella språket i Fjarskanistan.

För visst är det svårt att slita sig mot en värld av fantasiskapade bilder av Island, filtrerad genom otaliga Islandsskildringar inspelade någon helt annanstans. Och visst är det svårt att inte börja dra paralleller till Sigur Rós, med tanke på att stråkkvartetten Amina är mest känd för sitt arbete med just Sigur Rós. Och kanske lite mindre kända för sin insats på Efterklangs album.

Nu är min reaktion på Sigur Rós kanske lite annorlunda jämfört med de flesta andra som närmar sig Amina eller Efterklang. För mig handlar det snarast om att ge Amina tid trots deras koppling till Sigur Rós, inte tack vare.

Jag har nämligen haft rätt svårt för Sigur Rós egna skivor. Faktum är att jag snudd på drabbats av tråkighetsklåda och blivit tvungen att kasta in något annat i spelaren för att få luft. Kanske beror det på tillfället, kanske på min sinnesstämning, men det förändrar inte det faktum att Sigur Rós och jag inte riktigt klickat.

Till skillnad från Efterklang. Och Amina.

För de 18 minuter jag tillbringar tillsammans med Amina i och med ”AminaminA” är allt annat än tråkiga. Trots den förhållandevis begränsade ljudbilden lyckas de skapa musik som är såväl naiv som drömsk utan att förlora konturerna. Men samtidigt som styrkan hos Amina ligger i de små nyanserna är det också här som lite av svagheten finns. Ibland kan jag inte låta bli att önska mig lite mer dynamik.

Men andra gånger känns just det här väldigt avlägset. Och allra mest när resan tar oss till ”Fjarskanistan” i en långsam dans mellan klockspel och stråkar. Och just stråkarna i ”Fjarskanistan” går rakt igenom alla försök till avfärdanden där de sakta bygger upp mot en plats långt, långt upp. Bortom molnen. Bortom vardagen. Vibrerande och ovilliga att släppa taget. I de stunderna påminner Amina mer än något annat om Anne Dudleys allra vackraste kompositioner.

Och det är ett svårslaget betyg.