Lika självklar som löpsedeln om bästa lådvinerna är nöjeskrönikan om sommarstiltjen i skivutgivningen. I år är det mer skitsnack än någonsin tidgare. I juli kom sisädår ett par tusen nya skivor. Och inte bara småsläpp heller. Hett efterlängtade saker från R Kelly, Missy Elliott och Ying Yang Twins, bara för att nämna några. Ändå tjatas det. Trots att det bara handlar om att vi inte tar tid att lyssna. Jag är på semester. Så det blir enklare att blicka bakåt än att vara här och nu. Det är den svenska musikjournalistiken som tar industrisemester, inte skivutgivningen.

Jag tror jag har en hög med 30-40 skivor utgivna sen mitten av juni liggande som jag inte hunnit eller orkat lyssna på än. Eller som bara känns mindre viktiga än den här.

Så. Vad har hänt i år då?

Precis som Kal vill jag också lista årets hittills bästa skivor (jag lovar det har betydelse för recensionen). Så. Här:

1. Plant Life ”The Return of Jack Splash”
Jag vet att jag tjatat, men det här är verkligen så bra. Spelar roll att det gjorts hundra andra lika bra funkskivor. Det gör ju inte den här sämre. Eller hur?

2. Sharon Jones and the Dap-Kings ”Naturally”
Jag har redan insett att jag var snål. Ännu bättre än debuten. Har växt till en modern klassiker i mitt hem. Varmaste soulen 005.

3. M.I.A. ”Arular”
Mer om den snart. Lovar. Förlåt att jag viker av och ut.

4. Death From Above 1979 ”You're a Woman, I'm a Machine”
Bas och trumma = rock! Hårdsväng med angst. Strålande så klart. Snart tillbaka i Sverige.

5. The Tough Alliance ”The New School”
Ola är en förlorare som höll sig uppe och ändå inte orkade gå för att se bästa konserten på Arvikfestivalen. TTA! Klapp! Klapp! Klapp! Heja popen.

Själva anledningen till att vi inte hinner lyssna på nya skivor som släpps i och kring juli är nu kanske inte semestrar. På sommaren flyttar svenska musikjournalister ut på fältet. Mer eller mindre på heltid. Vi åker till små söta svenska orter som Hultsfred, Arvika, Lindesberg och Emmaboda. Postfacket står kvar i Örebro, Stockholm, Göteborg eller Malmö.

Och för att försöka hitta tillbaka till ämnet. M.I.A. var så klart bäst på Hultsfredsfestivalen (tätt följd av Robyn). Det fattade till exempel Jonna Sima på Aftonbladet. Tyvärr missade bildredaktören/fotografen vem som var vem och satte glatt en bild av hennes sidekick som illustration till recensionen i tidningen.

Så etablerad är artisten som är mest 2005 av alla.

Så för Aftonbladets och er skull ger vi (med hjälp av Emma Svensson från Rockfoto.nu) M.I.A. (till höger) och hennes sidekick (till vänster):

På riktigt heter hon Maya Arulpragasam och gör sprittigt sprättig elektrostuds kokad på hiphop, ragga och grime. Dödligt effektiva beats och ramsor som sätter sig lika snabbt i huvudet som i nävar och arsle. Omöjligt att stå still till. Omöjligt att inte bli lycklig av.

Nu när hela Europa (eller åtminstone England) skiter på sig av rädsla för alla med utom-europeiskt ursprung känns det viktigare än någonsin att påminna om hur fantastiskt det är med blandningen. Med mixen. (Och här skulle jag vilja få in något om hur Jan Björklund nu helt gett upp tron på den socialliberala idén och istället börjat (?) hämta sina politiska idéer ur ”1984″, men det får bli någon annan gång.)

M.I.A. är ett barn av det nya Europa med rötter i Sri Lanka och en uppväxt i London. Alla influenser hörs. Klart hon är politisk. Allt är politiskt.

Ni som springer i framkanten vet redan det här, men så vitt jag kan se i försäljningsstatistiken är ni inte särskilt många. Och visst är det fortfarande precis hur kul som helst att lyssna på ”Arular”?

Helt ärligt har vi inte fått många skivor som är så här bra sedan Missy släppte ifrån sig ”Miss E… So Addictive”.

Lyssna. Med eller utan fördomar.