Det finns vissa skivor som får en att bli fruktansvärt arg på sina föräldrar för att de inte begåvat en med en bättre sångröst än den man har. "Inner North" ifrån Australiensiska gruppen The Guild League är en sådan skiva. En skiva där melodierna står i centrum och som får en att undra varför inte alla sångare/sångerskor lika självsäkert och klart kan förmedla känslor. Avundsjukan kokar i mitt bröst.

The Guild League som bildades av frontmannen Tali White som ett sidoprojekt till hans mer allmänt kända band The Lucksmiths har på denna skiva skapat några av de finaste och mest självklara poplåtar jag hört på väldigt länge. Att Tali White är ett geni visste många av er säkert redan men alla ni som förtrollats av den musik som White tidigare gjort med The Lucksmiths och The Guild League kommer att klia er i huvudet över den briljans som han tillsammans med Rodrigo Pintos-Lopez på denna skiva vävt in i sina låtar. Gruppen som till en början bestod av inte mindre än tretton (13) personer till och från har nu bantats ner till en kvartett. Tali White sång & gitarr, Rodrigo Pintos-Lopez gitarr, Marty Brown trummor och Cressida Griffith på cello skapar på denna skiva sparsmakad, känslosam men på inga villkor deppig musik.

Skivan för mig igenom samtliga känslor jag tidigare känt. Den bär mig runt förorterna i Melbourne gråtandes en fuktigt natt på väg hem från arbetet och kastar mig i nästa stund till en varm vårkväll springandes på västerbron iklädd t-shirt och jeans för att hinna till en spelning med The Essex Green på Södra teatern.

”Animals”, den första låten på skivan bjuder oss på en härligt strummande gitarr ackompanjerad av en flytande cellostämma och körande av Cressida Griffith så vackert att Odysseus skulle förlorat sitt liv, skepp och släkte ifall han skulle hört henne sjunga. I refrängen tar White i så att han låter som en mer skönsjungande Conor Oberst. Följande låt "The Storm" inleds med ett pumpande intro som senare förlöses i en Smiths-doftande melodi med fantastisk tamburin och ett piggt stick med trumpet och bas-saxofon till texten fear is a feeling that will never cover everything. "Shot in the arm" är en låt som påminner om The Jam med snabba trummor och snygg distad gitarr hook. Låten förstörs däremot lite av Flamencoinspirerat trumpetspel signerat Craig Pilkington som sköter det mesta i blåsväg på skivan.

Magiska syner utspelar sig i mitt huvud när jag lyssnar och minut för minut dras ner i det djup som finns på "Inner North". Jag vill använda ord som runt, mjukt och lite svävande när jag beskriver ljudbilden, men det skulle inte riktigt göra den rättvisa eftersom det skulle få er att tro att skivan enbart innehåller lugna ballader i José Gonzales-stil. The Guild League friskar däremot på betydligt mer i vissa låtar och melodierna, dessa fantastiska melodier, förtrollar.

Sammanfattningsvis kan jag rekommendera alla människor som gillar bra välskriven pop med fingertoppskänsla att köpa denna skiva. Det enda negativa jag egentligen kan säga om ”The Inner North” är att finstämdheten ibland tar överhanden och gör den en smula långtråkig. Låt dock inte detta avskräcka er eftersom det trots detta är en fruktansvärt bra skiva. En skiva som återkommer gång på gång för att hålla dig sällskap under åren.