Behöver man egentligen reklambyråmusik?

Okej. Frågan är mest akademisk. Den handlar egentligen inte så mycket om ”reklambyråmusik” som den betydelse den lite nedlåtande kommit att få. Slick, tillbakalutad och anonym musik som funkar att rulla som bakgrund till ett stilrent designat kontorslandskap utan att någon stör sig allt för mycket på den. Samtidigt ska reklambyråmusik helst också vara så rätt att det gör ont.

Kreddig muzak. Typ.

Jag gillar för det mesta reklambyråmusik. Visst, emellanåt kan musik av den typen bli rätt såsig och intetsägande och väljer man att lägga musiken som bakgrund, ja, då förvandlas den omedelbart till just bakgrundsmusik. Men när man istället ger musiken den uppmärksamhet den förtjänar så framträder istället varma ljudlandskap som klär världen omkring i mjuka färger. Nyanser framför direkta refränger.

Om vi hade vridit tillbaka klockan något decennium skulle J. Viewz musik förmodligen avfärdats som just reklambyråmusik av belackarna, medan andra människor skulle ha hyllat den som ”Grejen”. Låtarna på ”Muse Breaks” skulle ha tryckts in på den enda trendiga samlingen efter den andra, tillsammans med kollegor som Thievery Corporation, Everything But the Girl, Nightmares on Wax, LTJ Bukem och valfri lagom-pårökt triphop och stillsamt brasiliferad pop.

”Muse Breaks” är nämligen allt det här. Jazzig klubbmusik för lounge-hörnan, melodisk söndags-drum'n'bass, skrammeljazzig mjukis-triphop minus filmvibbarna, svävande stranddans, lägereldsgitarrer och ett flitigt användande av dun-TSSSHK-hi-hat.

Sedan är det lite kul att den akustiska gitarren i inledningen av ”Worth Light” låter ganska exakt som den vore plockad från Paus ”Ett undantag för vem som helst”.

Allra bäst funkar ”Muse Breaks” i titelspårets trumpetsordinerade luft-drum'n'bass, i vackert vemodiga ”Feeler”, mitt emellan Lamb (jag kan inte låta bli att känna att titeln inte är en slump), AGF och Mandalay, ”Breathe”-kusinen ”Your Country”, med sin wobblande syntslinga som motvikt till de mjuka ljudmattorna, samt ”Room for Me, Room for Sweets” med sin lite lågmält hetsiga drum'n'bass. Och ja, det är väldigt, väldigt kul att 2Step-numret ”Two Steps Away” heter just ”Two Steps Away”.

Vokalisterna Noa Lembersky, Michele Adamson, Odeya Nini och Chulu är också värda en stillsam applåd.

Men sedan blir det några låtar som går vilse i alldeles för förvirrat groovejammande (utan att för den delen bli någon riktigt otäck orgie, men ändå), där gränsen mellan tapeten och musiken blir lite väl hårfin.

Skulle jag använda ett ord för att beskriva ”Muse Break” skulle det bli ”behaglig”. På ett bra sätt.