Stéphane Laporte sitter fast i ett gammalt åttabitarsspel. Det är därför ingen har sett honom på länge (och alla som tror att de sett honom har bara sett den imitatör som skivbolaget hyrt in för att spela honom till dess att han kommer tillbaka).

Nu betyder inte det här att ”Ask for Tiger” låter som valfri artist som överdoserat på retrounderhållning. Faktum är att Domotics album egentligen har rätt lite med dataspel och dataspelsmusik att göra. Självklart spelar det in att Domotic sparkar igång sitt nya album med något som skulle kunna vara en grundkurs i dataspelsmusik, men jag återkommer hela tiden till känslan av dataspel när jag lyssnar.

För under de 47 minuter som vi går på tigerjakt tillsammans med Stéphane kastas vi mellan skrap, digitalknaster, gitarrbrisader, speldoseplonk, Essosyntar, electrogitarrpop och vackert växande digitalsoluppgångar. Med dataspelsljud instoppade med jämna mellanrum, mer eller mindre framträdande.

Men den egentliga kopplingen mellan Domotic och dataspel handlar snarare om förhållandet till musiken. Likt ett spel där landskapet och motståndarna hela tiden uppdateras i sin fyrkantiga mångfald kastar Stéphane oss mellan den vackraste av stillhet och det mest högtalarsprängande kaos utan att det för den delen slutar att vara Domotic.

En perfekt värld som hela tiden hotas av något som rör sig i periferin, hela tiden utom synhåll, annat än som en känsla i ögonvrån.

I sina lugnaste och mest melodiska stunder checkar Domotic in på samma klädsamt nedgångna hotell som The Notwist, Lali Puna och Styrofoam. Andra gånger bygger fransmannen gitarrelektronik i samma intimsvulstiga anda som B. Fleischmann. Ibland som en Jason Forrest eller Hypo på kvartsfart. Ibland absolut skrap deluxe. Ibland bara pop, pop, pop. Hela tiden med Stéphanes blasésång som tamburmajor.

Det är samma slags bisarra krock som när Stéphane om och om mässar ”I hate you forever” till en betydligt mer solig och bekymmersfri bakgrund.

Men mer än något sammanfattas förmodligen ”Ask for Tiger” i den nästan nio minuter långa ”Turquoise/Trotzdem” som börjar med bara en orgel och Stéphane för att klubba lyssnaren till marken i ett utdraget distsolo, innan musiken så sakteliga börjar mala igång till en poppigt suggestiv syntrytm för att sedan slutligen och en gång för alla sticka ner alla överlevare i sitt totala haveri ner i oljudets absoluta kärna.

Men i sin alla tvärkastande fascination blir Stéphanes mummelsjungande röst lite väl enformig. Och är jag inte på väldigt mycket rätt humör kan ”Ask for Tiger” bli en rätt plågsam upplevelse vissa sträckor.

Men oavsett vilket är ”Ask for Tiger” en intressant upplevelse. Inte minst om du redan funnit några mindre förälskelser hos tidigare Active Suspension-släpp.