Nu gissar jag bara.

Men jag tror att skivor från grupper som Archive, Earthling och i synnerhet Portishead snurrat ganska många varv hemma hos Karin Steneby, Christian Hörkkö, Christian Ricci och Sylvain Brochard. Eller åtminstone hos några av dem.

”Ocean of Time” är nämligen en steg drygt tio år tillbaka i tiden. Men inte lite lagom retroflörtande där musiken från en svunnen tid får krydda anrättningen. Nej, 21 Hertz har gått da original triphop fullt ut.

Knaster, filmiska hörnstämningar, burkigt blås, klippta stråkar, skrikande scratch, mullrande basgångar, släpande jazzrytmer på halvfart, rhodes, knorrljud, sextiotalsvibrerande gitarrer, orglar och Karins lätt distade sång, i gränslandet mellan James Bond och Beth Gibbons.

Om vi säger så här: 21 Hertz har gjort sin läxa.

Det här lär väl vara paralleller som gruppen tar med en axelryckning, men det är svårt att ta sig förbi de förbildströsklarna utan att fastna när man lyssnar på ”Ocean of Time”.

Men visst. I spöklikt vackra ”Sparrow” och ödesmättade avgrundsballaden ”Ever” står 21 Hertz på egna ben utan problem. Och scratchandet i ”Still I Do” är väldigt snyggt, på många sätt, precis som låten i övrigt.

Men utbredda över 43 minuter dras 21 Hertz med ungefär samma problem som svenska Heed. Det blir lite ospännande efter ett tag, om än välgjort och snyggt.

Fast å andra sidan finns det mycket som är sämre än lite klassisk triphop.