[Brus] blev en rätt intressant bekantskap som mest dök upp lite på vinst och förlust, trots att jag var lite bekant med namnet. De tre låtar jag hörde var alldeles för lite för att egentligen komma med något utlåtande, men den lågmälda syntpopen gav helt klart mersmak att nosa vidare.

Timbuktu & Damn levererade en riktig svängfest, inte helt oväntat. Mitt första egentliga möte med kollektivet gav mig en föraning om de där lyriska recensionerna som så många brukar komma dragande med efter att ha hört och sett dem live. Men det var först när jag råkade gå förbi Jamobilen-scenen och såg hela gänget trängas där lite senare som det blev riktigt, riktigt kul. Från den inledande tjänstemannaversionen av ”16 Tons”, här med namnet ”Mannen i blå”, blev det en improviserad glädjefunkfest som kunde ha jagat bort vilket regnväder som helst.

Regnet gjorde att rätt många Timbuktu-besökare, så även jag, flydde in under Apollo-tältet. Där blev jag kvar i början av Freddie Wadlings konsert, med målsättningen att gå därifrån så fort regnet lättade. Den ihoptryckta folkmassan på flykt från regnet gjorde att Freddie förmodligen började spela inför en långt mycket större publik än vad han hade väntat sig. En publik som jag trodde snabbt skulle tunnas ut av samma anledning när regnet avtog. Men människorna stod kvar. Och drogs tvärtom allt närmare scenen. Så även jag.

Jag har bara sett Freddie Wadling någon enstaka gång, då som gäst hos någon annan artist. Har hört honom med Fläskkvartetten men också då mest som gäst hos andra. Något jag känner att jag måste ändra på. Anspråkslöst sittande med en gitarrist vid sin sida levererar Freddie en imponerande intensiv rad tolkningar av andras låtar (som ”Love Will Tear Us Apart”, till massivt jubel, och ”Karmapolice”) samt några egna. Och gör det på ett sätt som går rakt in i magen. Inte minst den låt Freddie skrev och spelade in tillsammans med Frida Snell för SVT-programmet ”Kobra”:s räkning. En låt som var så bra att det verkligen var löjligt. Men det mest imponerande (och glädjande) med Freddies spelning var, hans fantastiska sång till trots, ändå den massiva kärlek som fanns mellan publiken i Apollo-tältet och Freddie. Bitvis kändes det som att man hade kunnat plocka bort alla bärande pelare och låtit publikens kärlek hålla tältduken uppe. Det hade den klarat utan problem.

Nästan lika många kilo kärlek (fast av mer charmmodell) exploderade danska Tiger Tunes fram. På många sätt rätt ordinär gitarrpop med retroåttiotalssyntinslag, men med gruppmedlemmar som kunde smälta ungefär vilket frysfack som helst. Jag har aldrig lyssnat på Tiger Tunes på skiva, så jag har ingen riktig aning om hur de låter. Gissar att deras skojsiga humor, farligt nära studentspexgränsen, kan bli rätt påfrestande i längden i det formatet. På scen funkar det däremot alldeles utmärkt för en timmes verklighetsflykt. Dessutom ”Kirsten Is a Fuck Machine” festivalens mest charmanta låttitel.

Sist ut på torsdagen blev Jenny Wilson. Snygg och cool som bara den, men musikaliskt var det bara lite lagom intressant. Måste nog ändå ta och lyssna igenom skivan och se om jag upptäcker det andra verkar ha hittat.

Jag hade planerat att se Electrocute, Laleh, Friday Hyvönen och The Similou, men det blev istället umgänge med vänner resten av fredagkvällen. Jag hade faktiskt planerat att se The Tough Alliance-spektaklet för att uppleva vad grejen är. Se om jag skulle få en plötslig uppenbarelse och se det rätt mediokra musikaliska bandet förvandlas till det där världsomstörtande briljanta jag läst så mycket om.

Men vara uppe till två på natten för att se TTA?

Tjena.