Det sitter en skylt i dörröppningen. Artisten ber vänligen att publiken avhåller sig från att röka. Röken kan skada hans gudomliga instrument. Nekad i dörren, man får skylla sig själv om man inte köper Anthony & The Johnsonsbiljetter långt i förväg. Istället råkade jag glida in i en skum lokal där en man i aluminiumfolieglasögon ligger på knä på golvet framför en stillastående publik. Han pillar på elektroniska instrument i stroboskopljus. Diverse högljutt noise fyller lokalen och ibland går det faktiskt att hitta en rytm.

Efter det kommer en liten Nick Drakekille upp och spelar lågmälda sånger, i total kontrast till vad vi just hört. I bakgrunded börjar en skäggig man rigga upp en hel liten armé av trummor och percussioninstrument. Mannen är Jeremy Barnes och han har tidigare varit med i flera musikkonstallationer, bland annat Neutral Milk Hotel. Det senaste året har han levt som en nomad, rest runt världen och letat efter musik, rytmer och människor för att pussla in dem i sitt projekt A Hawk And A Hacksaw. Han har bott i England, Prag och New Mexico och låtit sig influeras av traditionell musik och kulturella smaker.

Så där stod han i hörnet av lokalen, tillsammans med violinisten Heather Trost. Han tog plats bakom alla trummor, på huvudet en stor pälsmössa full med bjällror och en trumstock fasttejpad snett utstickande i bak. Koklockor och bjällror pålimmade runt benen och ännu en trumstock tejpad runt knät och i famnen ett dragspel. Han såg dödsseriös ut. Bara att komma i alla attiraljer är beundransvärt, men att sedan bemästra alla instrument. Han trummar två trummor med en fot, skakar bjällrorna och trummar en tredje trumma med det andra benet, spelar dragspel med armarna och skakar på huvudet och trummar en trumma med hattstocken. Plus att han emellanåt ropar saker, mannen är en fantastisk enmansorkester.

”Darkness At Noon” har legat i mitten av en hög ett bra tag men efter den inspirerande spelningen plockade jag upp den för att lyssna ordentligt, den kan inte anklagas för att vara lättlyssnad. Skivan är inspelad i en engelsk kyrka och en dansstudio i Albaquerque vilket säkert färgat musiken men det som kännetecknar musiken mest är den ständiga resan, man känner hur musiken flyttar sig, snurrar runt runt världen och sveper med allt i sin väg. Det enda som är konstant är Jeremy Barnes. Han lånar toner och klang men för ständigt fram historien. Han är den enda enheten i en skiva som börjar i något som låter som en djävulskammare där en fiol och ett dragspel hamnat i bråk för att sedan flyga över Europa och plocka upp varje tänkbar strimma av folkmusik i varje land.

Skivan avslutas med ”Portlandtown”, en cover av en gammal sång av Derroll Adams. Det är en amerikansk folkvisa med en antikrigstext som tolkats av bland annat Woody Guthrie tidigare. Här levereras den med en pianoslinga och len körsång. Det är kraftfullt och ett vackert avslut på en fanatisk resa. ”Darkness At Noon” kräver ganska mycket av sin lyssnare, man måste ägna den sin fulla uppmärksamhet, det är den värd.