Det var väl egentligen mest en tidsfråga.

Visserligen rappade ju Run DMC över ”Fool's Gold”-beatet (ja, eller ”Hot Pants…I'm Coming, I'm Coming, I'm Coming”-beatet, beroende på vem man frågar) redan för 15 år sedan, men när Black Eyed Peas släppte ”Don't Phunk With My Heart”, första singel ut från ”Monkey Business”, blev det en lyssningsmässig tidsresa tillbaka till Madchesters tidiga nittiotal.

Det var ju förstås med förra skivan ”Elephunk” som Black Eyed Peas sköt till försäljningslistornas toppregioner efter att några år harvat runt i underjorden. Att trion nu förvandlats till en kvartett, med den synnerligen iögonfallande Fergie, hade självklart ingenting med de nyvunna framgångarna att göra.

Okej, det är att gå lite väl hårt på stereotypen av ”kvinnlig snygg frontfigur = boostad försäljning”, men när musiken samtidigt vreds några snäpp åt försäljningslistornas håll och videorna började vevas på MTV satt det säkert inte i vägen. Partymusik för de flesta läger.

Efter att ha avfärdat ”Elephunk” som lite halvtrist (och ja, den rätt hemska ”Where Is the Love” la säkerligen ett rätt tjockt fördomstäcke över lyssnandet), började jag hitta tillbaka till den i takt med att singlarna matades fram. Bitvis rätt långt ifrån det gruppen gjort på sina tidigare album (som jag också gillade) och rätt lättviktigt, men hej, ibland kan lite lagom rumsrent rumpskakande vara precis det som behövs.

Oavsett vilket hoppades jag trots allt på att BEP skulle kunna bygga vidare på sitt nyfunna framgångsrecept och leverera en dos behaglig sommarpartymusik utan baktakt. Och jodå. Visst har BEP hållit upp sitt trendfinger i luften och kollat läget innan det var dags att släppa ”Monkey Business”. Genom den spretiga ”Monkey Business”-resan bjuds vi på hiphop som inte gungar någon båt särskilt mycket åt något håll. Inte ens när det blir Miami bass, med tillhörande textinnehåll (en hyllning till Fergies rumpa, förstås), blir det särskilt upprörande för andra än de mest lättstötta. Det blir blinkningar till The Bangles, ”Pass the Dutchie”, Beastie Boys, mexikanska trumpeter, akustiska gitarrer, grovyxade Dre-beats och ”Pulp Fiction”.

Samtidigt som musiken med stadig hand hålls i popfacket märks att musiken ofta fått ta färg av gästerna som hälsat på. Visst återanvänds ”Englishman in New York” när Sting bjuds in. Visst blir det Neptunes-rytmer tillsammans med Justin Timberlake. Visst blir det klassiska Tribe-vibbar när Q-Tip, Talib, John Legend och Cee-Lo trängs bakom micken i en allstar-lineup. Såväl ”Can I Kick It?”, ”Classic Example of a Date Rape” som ”Because I Got It Like That” tittar förbi. Och när ingen mindre än funkgudfadern James Brown själv dyker upp gör sin grej i ”They Don't Want Music” blir det förstås wacka-wacka-wackande JB:s-funk.

Samtidigt skulle jag ljuga om jag säger att lägereldshiphopen som BEP återkommer till flera gånger på ”Monkey Business” är jätterolig hela tiden. Precis som att det funkar lite sådär när BEP närmar sig hårdare tongångar för att inte släppa fästet i heads-territoriet.

Självklart kommer BEP inte få samma erkännande som valfri Kanye West-produktion, men samtidigt gör BEP musik i precis samma ringhörna. Musik som just nu är månadens smak. Om något är det snarast en eloge att ”Monkey Business” är helt befriad från smurfad soulhiphop av Kanye-typ.

Att ”Monkey Business” med sina sjuttio minuter är för lång är förmodligen inte särskilt förvånande. Men samtidigt funkar BEP:s nya alster ändå riktigt bra bitvis.

Ja, eller ”phunkar” som gruppen själv förmodligen skulle ha skrivit.