”Soft Spot” från 2003 var ett tråkigt album. Det såg ut som en billig tvålförpackning och luktade vuxna resonemang och stillad längtan. Eef Barzelay var en nöjd och lycklig småbarnspappa i Brooklyn. Han var en man som inte riktigt hade tid att fundera på allt det där som gör Eef Barzelay till Clem Snides Eef Barzelay. Bandet valde att släppa platta versioner av ”Sometimes I Feel Like a Motherless Child”, Christina Aguileras ”Beautiful” och Buzzcocks ”Why Can't I Touch It?”.

I stort sett hela bandet har bytts ut i omgångar sedan ”Your Favorite Music”. Gitarristen Pete Fitzpatrick återfanns på debuten ”You Were a Diamond” men försvann sedan för att återvända tillsammans med sin kusin och tyvärr försvann både cello och ståbas i flytten. När Jason Glasser lämnade Clem Snide och återupptog smått fantastiska Fruitkey så trodde jag det var slut med bandet.

Men så hände allt det där som inte får hända och Barzelay stod återigen bedrövad och beredd på en ny start i vit kostym och betraktade världen och sitt nya hem Nashville med en tragikomisk känsla i kroppen. ”End of Love” föddes ur sorg och ett brustet hjärta.

”Here is my joke, the thunder’s laughing
Here is my word to lighten the day
Try to forget yourself, remember
Your broken heart will lead the way”

Barzelay har för första gången själv producerat med hjälp av Mark Nevers som jobbat med Lambchop och Bryce Goggin som producerat Pavement. ”End of Love” är återigen det förbannade, uppgivna och töntiga Clem Snide. Albumet är kompromisslös romantik och sexig vintagepop. Jag dansar foxtrot med öppna fönster till ”God Answers Back” och citerar tyst ”Weird” när någon öst sina problem över mig en lite för lång stund. När jag inte fått en syl i vädret.

Utan att bli för personlig och utan självömkan skildrar Barzelay närvaron av bortgång och separation i sin familj. Ironin blir aldrig för påtaglig utan texterna är snarare cyniska och lagom trötta. Som tidigare handlar det om slöa betraktelser av omvärlden, religion, familjerelationer och väldigt mycket om sex.

”If you wear the mermaid’s suit
There’ll be no sliding down your chute
My sailors left to flounder in your wake

See the bubble, it goes pop
A false start, an unlikely stop
I’m not convinced of anything I say”

”The Sound of German Hip-Hop” och ”Tiny European Cars” är både ledsamma och fyndiga. Det går inte att bestämma vilket. Barzelay hänger alltid på gränsen mellan melankoli och humor. Inte en kombination. Han blundar bakom sina smala glasögon och håller alla på avstånd med ett vagt leende i mungipan. Samtidigt som han öppnar sig så totalt och ställer stora frågor vill han inte höra svaret. Barzelays musik är helt och hållet vänd inåt. Han försöker inte göra sig lustig över fenomen även när han kritiserar, han är rädd för att beröra och han verkar trivas i sin roll.

Ibland saknar jag desperationen från ”African Friend” eller den förbehållslösa kärlek som fanns på ”You Were a Diamond”. Musiken är inte längre lika svajig och texterna är ibland lite för perfekta. Lite för cyniska. Uppgivna men ändå inte förtvivlade.

”Because happiness is boring
It’s always black and white
The good times never last
And the chocolates move too fast for us all”