”Crazy in Love”, ”Get Right” och ”1 Thing”.

Den röda tråden är förstås Rich Harrison, mannen som legat bakom de tre nämnda singlarna. Beyoncé, J-Lo och nu senast Amerie.

Egentligen borde Harrisons produktioner fått snurra så pass många varv som de gjort. Blåssamplingsfunken i all ära, men rent produktionsmässigt bryter de av mot alla regler om vad som hör hemma i lättsmälta reklamradiokanaler. Strippade på allt utom bas och trummor för att sedan explodera i refrängerna med en busslast blås redo att blåsa bort all konkurrens. I fallet ”Get Right” kastades dessutom allt vad traditionellt hitsingelstrukturbyggande heter ut genom fönstret. Det Harrisons singlar dessutom har gemensamt är att jag första gången jag hörde dem tyckte att de var rätt sådär. Ett par varv senare var de bland de bästa grejerna som fanns just då. Ja, fortfarande.

Men Harrisons maffiga produktioner lyckas även med konststycket att få Ameries och, i synnerhet, J-Los röster att låta mer än de egentligen gör. För trots ”1 Thing” (med sin The Meters-sampling) går det inte att komma ifrån att hon inte är en särdeles stor eller intressant sångerska. Just därför kan Rich Harrison vara något av det bästa som hänt Amerie.

Merparten av ”Touch” har kommit till under Harrisons överseende och musiken han skapat packar in Amerie i en riktigt intressant miljö. Om det sedan är en knastrande mjukissax och Kanye-smurfer som i ”All I Need”, blappa-blappa-bas som ”Like It Used to Be”, bloppande electrobyggen som i ”Come With Me”, eller ”1 Thing” med annan text i ”Talkin' About”. Och så förstås ”Rolling Down My Face” med den där saxofonen som jag för alltid kommer att förknippa med ”T.R.O.Y. (They Reminisce Over You)”.

Men så finns det andra delar av ”Touch”. För det mesta delar som inte är producerade av Harrison. Förstås med några ballader. Ballader som bygger betydligt mer på Ameries röst. Och… ja. Då går det som det går.

Allra tydligast blir det här i avslutande ”Man Up”, där världens ungefär tyngsta basgång och Nas vältrar sig ut ur högtalarna. Skitbra. Tills Ameries tunna röst hoppar in och tömmer ”Man Up” på nästan alla energi. Med en betydligt mer karismatisk sångerska (eller sångare) bakom micken hade ”Man Up” kunnat bli en av sommarens stora funkbomber i min högtalare. Nu kommer jag istället tillbringa tiden med att leta upp en instrumentalversion.

Att Amerie tillbringar största bildutrymmet i cd-häftet med att visa hud känns på något sätt rätt självklart. För det är tyvärr varken utstrålning, attityd eller röst som hon bidrar till albumet.

Det finns skitbra låtar på ”Touch”. Men jag kan inte låta bli att fundera på hur mycket bättre resultatet blivit med en betydligt mer intressant sångerska.