Rhythm Composer. Drumatix. Bass Line.

Om jag någonsin får för mig att dra ihop två polare, raida ett retro-Adidas-lager, börja träna armkors-posande och spotta ut old school-hiphop så skulle jag se till att vi tog de artistnamnen.

Fast nu handlar det ju inte om hiphop. Utan om acid house-genrens verkliga huvudpersoner. Det har Soul Jazz förstått när de nu sätter samman två skivor historia. För även om människorna bakom musiken dyker upp på bilder i cd-boken, så är hedersplatsen – bilden bakom cd-skivorna – tillägnad Rolands tre musikmaskiner. Fula, intetsägande och försäljningsmässiga totalfiaskon. Men där de ”riktiga” musikerna bokstavligen kastade ut sina dyra, nyinköpta musikmaskiner genom rutan för att de inte ens lät i närheten av de instrument de var tänkta att imitera, omfamnade en generation av nya musikskapare de kasserade ljudlådorna av precis samma anledning: de lät inte som de skulle. De lät som något helt annat. Helt nytt.

Det är ju därför som ”Can You Jack?” handlar om just maskinerna. Och i synnerhet Roland TB-303. Bass Line.

303:ans typiska knorrande löper förstås som den röda tråden genom ”Can You Jack?”. Musiken som i mitten av åttiotalet återfödde discon i en ny, betydligt mindre glittrande kostym. Men som samtidigt höll discons kärlek till musiken, klubbarna och dansgolvets tillfälliga hängivelse vid liv, långt ifrån alla skivbrännande radiopratare.

”House music is disco's revenge”, som Frankie Knuckles ska ha sagt. Man bara måste älska sådana citat.

Men även om acid house, precis som all dansmusik som dök upp under åttiotalet, hade tydliga rötter i discon, så var acid betydligt mörkare och mer experimentell. Det är också de ingredienserna som är hjärtat i ”Can You Jack?” – den experimentella underjordsmusik som föddes i Chicago.

På ”Can You Jack?” möts genrens första trevande steg och dess utveckling ett drygt decennium framåt. Här finns alla de stora namnen: Marshall Jefferson, Phuture, Tyree, Adonis, DJ Pierre och Lil' Louis. Här finns Larry Heards ”Beyond the Clouds” som målade upp såväl den musik Larry skulle komma att göra som fröna i det som blev deep house några år senare. Frön som även återfinns i Virgo Fours ”Take Me Higher”. Men sedan finns det också hjärndödande monotonorgier som Lil' Louis ”Video Clash” och Green Velvets ”Explorer” sida vid sida med Two of a Kinds nästan poppiga återanvändning av ”Moody”.

”Can You Jack?” utger sig inte för att vara en fullständig förteckning över acid house. Det riktigt stora genombrottet kom ju inte förrän musiken korsat Atlanten och dragits genom den brittiska popfabriken (och ironiskt nog blev något annat än acid house, trots namnet). Soul Jazz har medvetet valt att fokusera på musiken från just Chicago. Men samtidigt känns det som att jag hellre sett fler av de tidiga spåren som skapade genren, framför några av de nyare spåren (var får jag tag på ”originalet” till ”Video Clash”, som Jefferson skapade tillsammans med Kym Mazelle innan det till sist gavs ut av Lil' Louis?). Och visst, att lyssna på två timmar sinnesutvidgande hjärnspolning kan vara lätt påfrestande om man inte är på helt rätt humör.

Men hej, den hyfsat tjocka cd-boken som följer med uppväger mer än väl för det mesta. Förutom intervjuer med de inblandade, finns här en lång artikel av Tim Lawrence som berättar historien om acid house. En historia som under resans gång hinner gå igenom housens rötter, samplingsmaskinernas historia, Chicagos klubbscen, ursprunget till det banbrytande skivbolaget Trax namn och sist men inte minst en postum hyllning till Ron Hardy.

Och så förstås historien om ”Acid Tracks”, det monumentala spår som kom att ge genren sitt namn och på många sätt mer än något annat verk sammanfattar acid house (och som rave- och trance-scenerna mer eller mindre kom att bygga hela sin verksamhet på). På ”Can You Jack?” återfinns ”Acid Tracks” som ett 12 minuter långt knorrmonster. Det får dessutom sällskap av sin tvilling ”Phuture Jacks”.

”Can You Jack?” är berättelsen om den mörkare, skitigare sidan av Chicagos musikscen som tar sin början för två decennier sedan.

En tid då acid house ännu inte hade Alan Moores gula gubbe som omslagspojke.