dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Sophie Rimheden: Red Line EP
Red Line EP (CDEP) Sophie Rimheden
2005
Ssschuitt/Border
6/10

Ett öga rött

Lyssna

Sök efter skivan

Att bli bedömd för den man är och inte för det man gör sopa till vem som helst med ett pansarförstärkt glastak. Att det är bra för att vara svenskt eller bra för att vara tjejer. Men det som kan vara värre än medvetet trycka ner någon på grund av exempelvis sitt kön är när någon, i sin strävan att göra precis tvärtom, förminskar någon.

Som att övertydligt påpeka att musiken är gjord av en kvinna som måste kämpa dubbelt så hårt i den mansdominerade musikbranschen. Inte en artist, märk väl, utan en kvinna. Alla kvinnor har ju samma förutsättningar. Förstås.

Men ibland kan det vara svårt att inte gå in på just den problematiken. Som när budskapet i musiken handlar just om det.

”Ladies, it's time to draw the red line”, som Sophie konstaterar cd-häftet. Säg stopp. Låt dig inte knuffas åt sidan. Sophie i enad front tillsammans med rappande Beki.

En låttext är en chans att nå ut. En låttext backad av skitbra musik får mångdubbel effekt. Gammalt djungelordspråk. Och skitbra musik är det definitivt fråga om på ”Red Line EP”. För precis som tidigare fortsätter Sophie att göra sin skruvade dansmusik som få andra. Fast den här gången har hon tagit ännu ett steg närmare popmusikens mittfåra. Åtminstone vad gäller tillgänglighet. Men samtidigt finns det en alldeles glasklar tråd mellan senaste ep:n och debutalbumet.

Det är fortfarande en benkrossande basgång som rullar över allt i sin väg. Det är fortfarande fullt av ljud som studsar runt hela ljudbilden som överstimulerade irrbloss. Sophies röst behandlas fortfarande sönder och samman i digitala centrifuger innan den monteras ihop med tejp och ståltråd.

Som vanligt alltså. Men samtidigt finns det detaljer som gör att ”Red Line EP” till något helt nytt. Sophies autotunade röst är borta. Den här gången sjunger hon som sig själv, utan några skyddande effekter (nåja, nästan helt utan effekter – några dyker upp på sina ställen). Istället har hon använt sin röst som ett bakgrundsinstrument. Och allra mest effektfullt blir det när Sophie ställs mot sin egen enmanskör – Sophies röst nedpitchad till mörka underjordsnivåer som aaah-aaah-aaah:ar sig runt långt där nere.

Ett grepp som, förutom att det är ödesmättande effektivt, om man så vill lika gärna kan ses som en uppgörelse med det typiskt manliga och typiskt kvinnliga på stereotyp-o-metern. På Karin Dreijer-manér.

För någonstans är det också budskapet den här gången satt de musikaliska ramarna. Det är enligt Sophie själv därför som hon valt att inte experimentera med den röst som framför orden. Därför att orden ska kunna höras. Budskapet, tillsammans med den inledande, knäckande versionen av ”Red Line”, är egentligen tillräckligt för att jag skulle vilja plocka fram riktigt höga poäng.

Men det finns ett problem med ”Red Line EP”. De tre versionerna av ”Red Line”, levererade i ett mer eller mindre sammanhängande svep, är lite för lika varandra. De nyanser som finns suddas ut på grund av de är så förhållandevis små. Det känns helt enkelt som samma låt tre gånger.

Jag hade hellre sett någon ny låt, eller några versioner som var radikalt annorlunda från varandra. Med tanke på att Beki är med, varför inte en lekfull En snubbe som heter Bengt-version?

Tre gånger blir alltså lite för mycket. En gång, däremot, blir en låt som förtjänar att spelas sönder på P3 hela sommaren.

Ola Andersson

Publicerad: 2005-06-19 00:00 / Uppdaterad: 2005-06-19 00:00

Kategori: Recension | Recension: #3303

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig