Satoshi Tomiee kan göra ungefär vad som helst. Det kommer inte att förändra någonting.

Satoshi Tomiie kommer nämligen alltid att vara en enda låt för mig. ”Tears”. Magin som Satoshi skapade tillsammans med Robert Owens under Frankie Knuckles vingar. House när den är som allra vackrast och allra sorgligast på ett sätt som få varit i närheten av vare sig före eller efter det.

Visst. Nästan lika fantastiska och lika sorgliga ”And I Loved You”, den här gången med Arnold Jarvis vid mikrofonen, hamnar inte särskilt långt efter, men det är ändå ”Tears”, ”Tears”, ”Tears” som är Satoshi Tomiie i min värld.

Satoshi får faktiskt skylla sig själv. Det är han som lagt ribban. Varje gång jag ser Satoshis namn hoppas jag på en ny ”Tears”. Varje gång blir jag lika besviken.

När Satoshi nu landar med ett DJ-set på skiva blir besvikelsen än större, av den enkla anledningen att ”ES” drar igång festen med den där umpsh-umpsh-house som av någon anledning alltid funkar på klubbar, men som funkar synnerligen dåligt hemma i stereon. ”ES” bjuder på sin beskärda del av den varan under de 79 minuter den snurrar i spelaren.

Det är det dåliga. Nu tar vi den roliga biten.

Det finns nämligen skitbra grejer här också.

Pressmaterialet talar om att Satoshi grävt runt i den smutsiga och mörka delen av skivsamlingen och det stämmer rätt väl. Det mesta av mixens 79 minuter mullrar runt många våningar under alla glittrande dansgolv. Monotona maskinslingar, knorrande acidvibbar och några få viskande röster. Avenue D:s kärleksfulla ”You Love This Ass” är som hämtad från valfri Trax-acid-samling med sin 303:a på grönbete. Sucker DJ's ”Banrock” med sin mässande ”I want you to see / what it means to me / deep inside of me / m-u-s-i-c” är själva sinnebilden av hur New Orders ”Confusion” hade låtit om Arthur Baker hängt i Chicago istället för New York. Dessutom har Maskio förvrängt ”Open Your Mind” ett varv till när de levererar ”Wait (I Know What You Need)”. Sedan skapar 1 Up filtrerad industrihouse i kantiga trippiga/inte trippiga ”Yeahdancetomyrecordbitch” (som förstås är värd all uppmärksamhet bara för titeln). Och på tal om filter skapar Coburn sin egen ylande version av hur Daft Punk 2005 hade kunnat låta om de inte hade tråkat till sig.

Men även om Satoshi underjordsgrävande skakat fram några malande dansgolvshjärnrensare passar ”ES” betydligt bättre i hemmastereon när han börjar leta sig närmare ytan. Det är då Sloks kyliga electroclash-flashback får robotdansa sig genom rummet. Det är då Chabs långa trance-resa får tillfälle att bli den felande länken mellan D*Votions ”Devotion”, The Grids ”Floatation” och valfri Ibiza-roterande poptrance. Och det är framförallt då som Bush II Bush får tillfälle hamra sönder sitt gamla elpiano på gammalt klassiskt housevis. Tillsammans med några stråkar borde ”Piano Track” vara ungefär hur tråkig som helst, men istället blir det raka motsatsen. Livsnödvändig dansmusik.

I de lägena gör ”ES”, eller ”Electronic Soul”, verkligen skäl för namnet. Men som helhet blir det fortfarande lite väl mycket monotoni. På fel sätt.

”ESB” ska landa efter sommaren. Med en mer tillbakalutad Satoshi.

Det ser vi fram emot.