Om man kan tala om ”institutioner” inom svenskt klubbliv så skulle förmodligen (Raw) Fusion ligga rätt bra till. Sedan 1996 har de bjudit på genreöverskridande klubbupplevelser – om det sedan handlat om brassevibbande klubbjazz eller hårdslående hiphop har spelat mindre roll.

Med det i bakhuvudet borde jag egentligen inte ha blivit förvånad över innehållet på ”Raw Fusion Bass-Ment Classics”. Strippad hiphop. Men ändå. Jag har fortfarande svårt att släppa någon slags bild av Raw Fusion som, tja, klubbjazz. Fast det säger ju, som sagt, mer om mig än om Raw Fusion.

För hiphop är vad ”Bass-Ment Classics” bjuder på. Eller åtminstone hiphoprytmer. Dessutom av ganska nischat slag. Trummor, fönsterskakande bas och knarrande moog är tillsammans med rappandet eller sången nära nog det enda som fyller det digitala utrymmet. Jag tänker Detroit. Jag tänker Jay Dee. Jag tänker Madlib. I sina mest introverta stunder.

Okej. Den inringningen är att göra det väldigt enkelt för sig. Men det är de sakerna som spontant poppar upp i mitt musikhuvud när ”Bass-Ment Classics” snurrar i spelaren.

Bland de internationella namn som återfinns dyker nämnde Jay Dee upp, med sin ”Take Dem Clothes Off”, liksom DJ Vadim och Roots Manuva (i det sista fallet med den genomklassiska ångvälten ”Witness Dub”). Men den stora behållningen på samlingen är det spektrum av den svenska hiphop- och r'n'b-scenen som målas upp. Up Hygh, Melo, Hearin' Aid och Linn. Nästa generation på den svenska soulscenen på många sätt, dessutom med vad som ska vara exklusivt försmaksmaterial inför de kommande albumen.

Så det här är hur skitbra som helst. Faktiskt.

Om man skulle plocka ut några enskilda spår. Ungefär vilket som helst. Det är då Up Hyghs inledande ”Bass-Ment Classics Theme” lyfter några snäpp extra. Det är då det keyboardet i Dabyres ”Game Over” (med inhopp från Jay Dee) kommer till sin struttiga rätt. Det är då jag hör hur skönt slamriga trummorna är i atmosfäriska ”Take Dem Clothes Off”. Det är då solen får gå upp över Break Reforms remixade ”When It Came”. Det är då André och Emmas charmiga söndagsmorgonshiphop känns som helgens mesta repeat. Ja, och så förstås ”Witness Dub” och moogen i Hearin' Aids ”Fwyip (The Club Banga)”.

Men i en timme blir den konstanta basgångsattacken lite för mycket. Inte minst eftersom musiken på ”Bass-Ment Classics” är inställda i ett och samma rytmläge. Boom-bap i lagom lowrider-tempo. Lägg till några spår som passerar förbi väldigt obemärkt så blir resultatet en samling låtar där helheten suddar ut de enskilda låtarnas kvaliteter till lite för mycket samma lika.

Men visst. ”Bass-Ment Classics” är bitvis verkligen skitbra.

Och om Jaylibs, Platinum Pied Pipers och Madvillains album går varma hemma hos dig är det här definitivt något för dig.