Kill rock'n'roll
Let it bleed

Våt dröm för alla anti-rockister.

När Olle Cornéer släpper sitt debutalbum som Dibaba sticker han ut. Inte för att han är den första människan någonsin som vill bajonettera ihjäl de sista rockarna och exorcera ut de sista Elvis-kvarlämningarna för mänsklighetens bästa. Nej, snarare för att hans musik låter väldigt lite Deeplay för att komma från Deeplay. Malmö-etiketten har gjort sig känd för sitt levande, housiga sound, till skillnad från Dibabas betydligt kyligare och maskinella tongångar.

Så pass annorlunda att Deeplay har startat en helt ny etikett för lite mer ”edgy” sound, som det heter: Deeplay Soultec.

Det är med Deeplay Soultec som språngbräda som Dibaba redan gjort sig ett namn ute i Europa med förstasingeln ”Kill Rock'n'Roll (Let It Bleed)”, en stillsam betraktelse kring varför människor fortfarande pysslar med gitarrer när vi skriver 2005. Till tonerna av digitalklappande technofierad house med ylande ljud, sylvassa glasskärarilningar och mässande sång.

Ungefär här hittar du ”Songs for Good Lives”. Byggd kring techig house och Olles pratsjungande stämma. Ett hantverk som i sina bästa stunder blir riktigt trevligt. Särskilt i öppningsspåret ”My Revolution”, ”When She's Feeling Small”, ”Better Know Your DNA” och ”I Hope Heaven Waits for the Ordinary People” (med en scratchad moog/303-hybrid och en basgång mer eller mindre plankad rakt av från klassiska ”Moody”).

Men mot slutet av ”Songs for Good Lives” tappar Dibaba såväl tempo som fokus. Det blir lite för ofokuserat och händelselöst. Och i avslutande, tja, balladen ”Coming Home” blir det lite väl påtagligt att Olle inte har branschens största röst. När den ska bära en så stor del av helheten på sina axlar som i just nämnda spår håller det helt enkelt inte.

För det är ju när Dibaba drar på sig sin smådansanta kostym som ”Songs for Good Lives” är som bäst. Och det blir som allra mest påtagligt i dansgolvsbomben ”Love Train”. Inte en cover av Den Låten, men väldigt bra ändå. Det som börjar som en rätt ordinärknarrande techsak med svajande sång från Olle, börjar helt plötsligt blomma ut när ett housepiano sakta smyger sig in i mixen och ger albumet sin vackraste och varmaste stund.

Mer variation av den vanan till nästa gång så kommer Dibaba att bli ett riktigt intressant namn framöver.