dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Da Silva: Da Silva
Da Silva (CD) Da Silva
2005
Da Silva
5/10

Typ soul

Lyssna

Sök efter skivan

Fyra medlemmar, en sångerska som givit namnet sin grupp, någon form av soul. Visst skulle det vara lätt att börja dra Sade-paralleller, men Da Silvas musik är långt ifrån lika mjuk som Sade.

Det som möjligtvis skulle förena Sade och Da Silva rent musikaliskt är att de, lite slarvigt, kan sägas dela samma del av den musikaliska floran. Typ soul.

Men inledningsvis låter ”Da Silva” snarare som en betydligt närmare musikkollega. Kaah. Efter den Digital Underground-trippande programförklaring ”We Are Da Silva pt. I” sparkar nämligen ”Paradise” igång ett minimalt funkbeat som får mig att tänka på Kaahs senare funkutsvävningar. Stoppad med en plockad gitarr och några strategiska pianoackord är det nämligen just trummor och bas nästan det enda som backar upp Valerie da Silva. Lite Natalie Gardiner, så där.

Men efter den starka öppningen går något rätt snett. Da Silva börjar rocka. Och ja, jag kan väl med en gång erkänna att jag aldrig riktigt delat Patrik Hambergs förkärlek för rock och funk i oheliga allianser. Det blir i mina öron väldigt sällan riktigt lyckat. Eller ens lite lyckat. Därför går ”Kingdom” med andra ord rätt fetbort. Precis som ”The Hot Spot”.

Men efter den dikeskörningen hämtar sig ”Da Silva” rätt omgående. Rökiga jazzklubbiga ”Losin'” är valfri Prince-snuskballad och Joss Stone på besök i Curtis Mayfields blaxplo-kvarter. Snyggt på väldigt många sätt.

Efter det blir det lite p-funk, lite mer rockfunk (om än inte lika illa som tidigare), lite åttiotalssyntad wah-wah-soul och lite Prince-funk (eller rättare sagt, lite ”Dirty Mind”-Prince-funk) och den smått enastående pianoballaden ”Lord”.

Sedan irriterar det mig något alldeles enormt att jag inte kan komma på vilken basgång som ”Nowayyugonnagitmetosaydat”-mellanspelet påminner väldigt mycket om. Lär väl dyka upp förr eller senare.

Da Silva kanske inte är en grupp som har en självklar plats i soul-Sverige. Eller ens en tydlig profil. Men däremot känns ”Da Silva” som ett väldigt trevligt första möte som ger försmak inför framtiden.

Om inte annat så för att alla grupper med låttitlar som ”Dramaqueen with a Drummachine” är värda att åtminstone hålla lite koll på.

Ola Andersson

Publicerad: 2005-06-19 00:00 / Uppdaterad: 2005-06-19 00:00

Kategori: Recension | Recension: #3303

2 kommentarer

Kul att jag och recensenten tycker precis tvärtom. Jag gillar de rockigare låtarna och tycker att soulballaderna blir lite tråkiga. Konstigt att han glömde nämna den jättecoola sajten de har. http://www.dasilvasweden.com

Medlem 2005-06-21 11:35
 

Jag kom över den här

plattan av en slump och

det är en liten pärla faktiskt.Sexigt och dynamiskt!Fortsätt!!

Medlem 2005-06-21 22:40
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig