dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Carl Cox: Second Sign
Second Sign (CD) Carl Cox
2005
23rd Century/PIAS/Playground
7/10

Absolut spret

Lyssna

Sök efter skivan

Att lyssna på Carl Cox senaste albumleverans är en milt sagt kluven upplevelse. Att det skulle bli en del umpsh-umpsh var jag väl rätt övertygad om, det är ju tyvärr lite så jag tänker när jag hör Carl Cox namn. Umpsh-umpsh.

Men Carl kan ju mycket mer om han bara vill, det har jag ju också vetat om någonstans. Det visar han inte minst på ”Second Sign” där han, främst tillsammans med medproducenten Neil McLellan, kastar sig vilt mellan olika dansgolv.

Ett spår som ”Dirty Bass” är på många sätt urtypen för vad jag hade väntat mig av ”Second Sign”. Sju och en halv minut av malpumpande monotonbasgång. Den typen av musik som får mig att stänga av stereon och springa skrikande från dansgolv.

”Dirty Bass” tillhör som tur är ett av undantagen. Resten av ”Second Sign” överraskar faktiskt mig genom att vara så ljus. Och tillgänglig.

Även om inledande, big beat-vibbande remixen av ”That's the Bass” (ja, dessutom producerad av Norman Cooke) också tassar runt farligt nära umpsh-umpsh-land blir det snabbt betydligt roligare. ”Space Calling” är sambafierad gladhouse, med en alarmslinga som lyft från ”Samba Magic” som strax förbyts till sprudlande discohouse på Chic tillsammans med Hannah Robinsons röst. Sedan är resan igång. Det blir Stevie Wonder-house tillsammans med Light of the World, techifierade tongångar i ”Room 713″ och electropump med Onallee-sång, acidtrance med Misstreess Barbara. Dessutom lite ”Baby Wants to Ride”-mässande av Josh Wink i ”It's the machines” och ett distylande maskinsolojammande av gammalt Detroit-snitt när Carl Cox och Kevin Saunderson clashar i ”Vibes of Energy”.

Överlag blir ”Second Sign” nästan allt bättre ju längre mixen rullar (för ja, tyvärr är låtarna sammanmixade – åtminstone på promon). Då får vi lite poptrancetribal i ”Give Me Your Love”-remixen, och den fullständigt småfantastiska ”Red Alert”-kopian ”Ain't It Funky Now”, klassisk Roni Size-piano-d'n'b i remixen av ”If I Fall (Would You Let Me?)” och Roni Size på riktigt i ”Open Book”, med jazzbas och Onallee.

Ja. Och så breakbeatrockriffandet i ”Got What You Paid 4″, som i ärlighetens namn blir lite för rockstelstråkig för att vara sådär jätteintressant. Men hej, Saffron gästar och Saffron är alltid cool.

Synnerligen spretigt, alltså. Men spretigt på ett bra sätt.

Ingen musik som kanske lämnar några djupare avtryck, men väldigt trevlig för stunden.

Ola Andersson

Publicerad: 2005-06-19 00:00 / Uppdaterad: 2005-06-19 00:00

Kategori: Recension | Recension: #3303

2 kommentarer

man ser ju på omslaget att detta är gubbtechno

Medlem 2005-06-21 12:18
 

är det Hans Blix i mitten där?

Medlem 2005-06-22 17:35
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig