Det är en allt vanligare syn. Vilsna kids skickas ut i bushen, för att stimuleras, sysselsättas och lära sig att använda fötter och armar till mer än bara dropkicks och flygande maror.

Platsen är Osaby någon gång 1995, en grönskande och prunkande idyll 16 km utanför Växjö. Ett vida skilt gäng står med händerna nedgrävda i vita skyddskläderfickor och betraktar motvilligt dagens uppgift som handlar om tapetsering, målning och allmän renovering. Vem bryr sig ifall allt inte blir klart i tid, den förslappade generationen måste smörjas innan den blir allt för rostig i kroppen.

Jag sneglar mot den vitstänkta bandspelaren och slänger ut frågan:
- Någon som har musik med sig!?
- Jag tog ju med skivan jag lovade spela för er, svarar Desmond kaxigt.

Jag visste vem han var sedan tidigare efter som vi gått på samma skola. Desmond hade varit bråkstake sedan mellanstadietiden. Jag hade alltid varit lite rädd för Desmond. Han hängde med skolans elit och jag minns en gång då han fick ett av sin många utbrott, den gången han slängde en biljardboll på en glasdörr. Vaktmästaren drog in han i ett av rummen och försökte tala förstånd med honom för 64:e gången men utan resultat. Nästa vecka kunde han trakassera någon äldre åttonde klassare som jag eller skolka upprepande.

Desmond var den enda svarta kille på vår skola. Han skulle senare under vår vistelse dräpa en tjäder med ett hammarkast och dagen efter ha den som pålägg på sin grovlimpa. Något som det talas om än i dag när gamla minnen dyker upp. Den andre killen var Karim och hade sina rötter i Senegal.

- Sätt på skivan mannen, log Karim.

Plattan hette ”Doggystyle” och omslaget var otroligt fult med pratbubblor och förklädda hundar.

- Snoop Doggy Dogg är så jävla cool berättade Desmond och tryckte på play.

”Bathtub” inledde fiestan men det var inte förrän spår nummer sex i ”Murder was the case” som jag kände att det här svängde fett. Och vilken cool rapstil, så avslappnad, smooth och respektlös. Ice –T kändes som en hysterisk pistolviftande buffel i jämförelse. Kopplingarna till George Clintons sound var grymma. Det karaktäristiska syntslingorna som genomsyrar hela plattan och det smått generande sexreferenserna. Om 2 Live Crew kändes som en äcklig John Holmes-porrulle var ”Doggystyle” mer franska ”Emmanuelle” blandat med ”Deep Throat”.

- Han är polare med Dr Dre skrek Karim, medan han skar upp nya tapetremsor i takt med basens vibrerande muller.

Det som fick mig på fall var funken som hade givits ett så stort utrymme plus Dr Dres fingertoppskänsla. Inte konstigt alls att den gick in på Billboardlistans översta plats när den kom. Snoop var snäppet coolare än barndomskamraten Warren G. Jag undrade alltid var han fick tag på de där aslånga skjortorna han hade i sina videos. På mig hade de väl sett ut som rutiga klänningar.

- Kan ni sänka lite, ropar lillchefen Peter och försöker få en syl i vädret.

Försent. Introt till ”Who Am I” blastas ut och river ner resterna av det flagnade och sunkiga tapeterna. Parliament i modern tappning, jo man tackar. Vem kunde tro att en byracka från Kalifornien kunde få två afrikaner och en svensk att skaka sina beniga rumpor ute på vischan.

Uppdraget då? Nej vi lyckades inte häpna oss själva och få herrgården i toppskick, men bland kossor, knott och tjädrar lyckades vi alla ändå bli bitna. Av en cool och kåt hund från Long Beach.