På något sätt inbillar jag mig att det var en rätt enkel match att kränga ur sig den här skivan. System of a Down är medvetna om hur de låter och vet hur det ska göras. Det som är förvånande är att det låter så fräscht.

2001 års ”Toxicity” är inget mindre än ett mästerverk och ställd bredvid varandra finns många likheter med ”Mezmerize”. Efter den medelmåttiga debuten tog System of a Down ut svängarna och lät kontrasterna träda fram ordentligt på uppföljaren. Kontrasterna är lyckligtvis kvar även på nya skivan.

Här finns hårda låtar som ”Cigaro” och ”This Cocaine Makes Me Feel Like I'm on This Song”. Här finns lugnare bitar som ”Lost in Hollywood”. Här finns galna bitar som ”Old School Hollywood”, som är något av det mest dansanta jag har hört i metalväg. När kommer dansremixen, komplett med handklapp på refrängen?

Men mest av allt finns här låtar av klassiskt System of a Down-snitt. Kontrastrika skapelser som är hårda, men ändå melodiska och melankoliska. Hårt möter mjukt och ren sång möter skrik. Låtar som ”B.Y.O.B”, ”Revenga” och ”Sad Statue” för att nämna några.

Egentligen skulle man kunna säga att partiet två minuter in i briljanta ”Radio/Video” på nåt sätt definierar System of a Downs sound: texten ”Hey man, look at me rocking out, I'm on the..” nästan viskas fram över en ensam gitarr, för att sedan braka loss i ett desperat skrik och komplettera textraden med ”…radio”. Fantastiskt.

Ändå är ”Mezmerize” en synnerligen vital skapelse. De tar ut svängarna ännu mer. Extra allt, för att citera en pizzabeställning. De hårda partierna är hårdare, de gungiga gungar ännu mer, skivan dryper av melankoli och thrash metal-gitarrerna låter mer thrash metal än tidigare. Allt i en väl avvägd mix.

I vanlig ordning gör exilarmenierna upp med sin samtid och det samhälle de lever i med sina texter. Kängor levereras åt flera håll. Presidenten får sitt (”Why don't presidents fight the wars?/Why do you always send the poor?”), så även TV-mediet (”it's a violent pornography/choking chicks and sodomy/the kinda shit you get on your TV”) till exempel. Lägg därtill att cd-häftet är gjort av återvunnet papper och tryckt med sojabläck och en rättvisemärkning är inte allt för långt borta.

Det som imponerar mest är nog ändå att de trycker in allt det här på dryga 30 minuter. Kort och koncist är som vanligt alltid bäst. En promenadseger som gör att förväntningarna på höstens uppföljare ”Hypnotize” är på topp.