En enda låt uppdelad i tretton stycken och förprogrammerade trummor. Där har ni det mest uppseendeväckande med nya Meshuggahgiven ”Catch Thirtythree”.

Att ha en enda låt och dela upp den i kapitel må vara vardagsmat 2005, men för Meshuggah är det en ny stig att vandra. Eller en avstickare snarare. Redan nu har de aviserat att ”Catch Thirtythree” och föregående EP:n ”I” (en låt på 20 minuter) är att betrakta som experiment och vänner av mer traditionellt låtmaterial kan pusta ut och invänta nästa fullängdare som ska vara en återgång till mer traditionella längder.

Jag pustar ut.

Visst, jag tycker att Meshuggah gör spännande metal, ofta fintas man bort i taktbytena och att headbanga till musiken är inte det smidigaste man har tagit sig för. Och raseriet i deras attacker är en energikick.

Men någon måtta för det vara. ”Catch Thirtythree” är i vanlig ordning en taktmässig karusell, men den saknar dynamiken som andra Meshuggahplattor har burit. Jag saknar även utbrotten, nu är det för mycket samma lika. Riffen luckras upp av rena ljudutflykter, men någon genomarbetad variation och nyans finner jag inte.

Och jag inbillar mig att det beror på de förinspelade trummorna. Visserligen är det Tomas Haakes egna ”Drum Kit From Hell” som används, men det är omöjligt att uppnå samma liv i spelandet som det ger när det görs ”på riktigt”. Friskt vågat, men tyvärr knappt hälften vunnet.

Det finns givetvis partier som rycker tag i mig, men på det stora hela skiner det igenom att detta är ett experiment där lustan tagit överhanden. Riffen snor in sig i sig själva och visst är det meckigt och tajt, men speciellt bra bortsett från musikalisk kompetens: nja.

Jag väntar med spänning på nästa skiva.