Skivbranschen är i kris. Hört den förut?

Jo. Och hur allvarlig den krisen är, och vad krisen egentligen består i, beror ju på vem man frågar. Men visst, visst lär väl möjligheten att ladda ner datafiler med musik gratis från diverse håll påverka försäljning.

Men sedan handlar en rätt stor del av det som händer nu i att främst de riktigt stora skivbolagen har lite svårt att hänga med i svängarna och inse att det som funkade för tjugo, kanske till och med fem eller tio år, sedan inte längre går hem lika bra idag.

Som att i dessa tidevarv när internet på många sätt gjort att folks krav på snabba kickar ökar. Och vad är väl musik i mångt och mycket om inte något som verkligen är här och nu. Men trots det envisas storbolagen alltjämt med modellen att först släppa en singel till radiostationer och musik-tv-kanaler och en månad senare se till att låten faktiskt finns att köpa som produkt. Det är ingen egentlig skillnad med album.

Visst. Det lär finnas gott om människor som hävdar att det här med album och hållbarhet hänger ihop med kvalitet. Att musik som inte är sånt där topplisteskräp minsann håller oavsett när man köper det. Men det går inte att komma ifrån att de flesta handlösa musikförälskelser, precis som kärlek i den riktiga världen, är som allra starkast den första tiden.

Enter Cut Copy. ”Bright Like Neon Love”. Som släpptes redan förra året på andra håll i världen och först nu här hemma. Hur många sålda exemplar som tankats bort genom att V2 fortfarande tror att skivköp är en nationell angelägenhet och att man kan styra när en viss marknad är mogen att ta del av en viss produkt, tja, det kommer vi aldrig att få veta.

Men för alla er som inte upptäckt Cut Copy redan, eller för alla er som faktiskt lyssnat sönder era mp3-filer och konstaterat att det är dags att faktiskt köpa skivan, är det förstås bara att gratulera. Nu finns skivan äntligen att få tag i här hemma.

Och på många sätt är ”Bright Like Neon Love” en riktigt trevlig historia. Det är syntpopnostalgi och åttiotalsfilter. Klippåklistra-mischmasch, Esso-syntar och Debbie Harry i cd-häftet. Charmig halvsvajsång mitt emellan Phoenix och The Notwist. Dansmusikgitarrpop som New Order skapade den.

Nej, jag ska inte sticka under stol med att jag gillar Cut Copy bäst när det plippar och ploppar – när gruppens naivenkla melodier lyfts fram av analogljud från en svunnen era eller när klassiska grepp som att spela på en tontelefon får en plats i strålkastarljuset. När musiken är lika glimrande staden i solglasögonen och lika plastigt perfekt som de knallröda skyltdockeläpparna. Därför har jag svårt att väja mig mot den inledande trion låtar på ”Bright Like Neon Love”. Man kan komma långt med snygga melodier och ramsenkla mantratexter.

Men så blir det dags för ”Going Nowhere”. Surret från en påslagen gitarrförstärkare. Börjar ana oråd. Helt plötsligt skalas det mesta av det som är poppigt och charmigt med Cut Copy bort i en handvändning och det precis lika roligt som när New Order fick för sig att börja rocka igen, två decennier senare.

Tyvärr låter andra halvan av ”Bright Like Neon Love” lite för mycket så. Gitarrerna vrids upp och det är ös, ös, ös. Ja, eller kanske inte, men jag kan inte låta bli att tycka att Cut Copy då helt plötsligt reduceras till ett ganska ordinärt band som precis som så många andra upptäckt att rosa pumps i musikform är värsta grejen. Det blir tråkiga trummor, gitarrharv och gäsp, gäsp, gäsp. För när det inte är dags att rocka är det istället dags att checka in hos Phoenix eller låta som Jens Lekman. När basgången i ”The Twilight” dessutom är snodd rakt av från New Orders ”Paradise”, eller när sången i ”Bright Neon Payment” låter som ett ansträngt försök att kopiera Bernard Sumner (ner till Bernards typiska ”whoo!”) ackompanjerat av Stephen Morris-trummor, blir det ännu svårare att inte se Cut Copy som bara ännu ett band i den här filen av den musikaliska myriadvägen.

Visst. Det blir en liten upphämtning i samband med avslutande ”A Dream”, men hej, vad är väl ”A Dream” om inte F.R. Davids ”Words” under annat namn?

2004? 2005? Det spelar faktiskt ingen roll. Så långt allt rätt i skivbolagens planering. Synd bara att till stora delar musiken är lika trist nu som den var då.

Och sist men inte minst, även om det här borde vara ovidkommande, har jag fått för mig att Cut Copy live är en lika stelopererad upplevelse som att se Phoenix förvandla till och med sina bra låtar till rätt bredbenttrist rock live.