Det finns tre saker att komma fram till när man lyssnar på Saul Williams. Det första är hur man ska förhålla sig till den. Det andra är om man gillar det. Det tredje är om man gillar att lyssna till det.

Och det kan bara ske i den ordningen tror jag. Är det musik eller poesi? En ljudbok? Små pjäser? I samma veva kommer man fram till om man gillar det eller ej. Först därefter kan man komma fram till om man gillar att lyssna på det. För oavsett vad du kommer fram till att skivan innehåller och om du gillar idén eller ej, behöver du inte gilla att lyssna till den.

Det är musik. Men kanske är konceptet musik lite för hämmande för att beskriva vad Saul Williams håller på med. Det är mer som ett performance uppförd med musik som teknik. Det är mer musik än Henry Rollins tonsatta uppläsning av några kapitel av ”Eye Scream”. Det är mer musik än till exempel ”Spare Ass Annie and Other Tales”, William S. Burroughs lek med konventionerna tillsammans med Disposable Heroes of Hiphoprisy. Kanske är det mer likt mixen av Ministrys ”Just One Fix” (”Quick Fix”) där Burroughs läser en text, tonsatt och mixad av och med Alain Jourgensen och Paul Barker.

Den stora skillnaden är att Saul Williams är en del av musiken. Man kanske kunde göra det enkelt för sig och kalla det för hiphop, men det är att göra inspelningen en otjänst. Enda gången epitetet skulle vara OK är om man anser att hiphop, likt jazz, mer är en ansats, en attityd till och ett sätt att göra musik än en stil av musik. ”Say hiphop no more son / It's bigger than that”.

Och visst gillar jag det. Jag tror på hans röst, jag tror på hans ord. Saul låter ärlig och innerlig. Jag gillar att återigen återstifta bekantskapen med Zach de la Rocha (när ska han få tummen ur och släppa något under eget namn) i ”Act III Scene 2 (Shakespear)”. Jag gillar kompromisslösheten i att sätta texten först, hela tiden. Satt till lite slarvig rock, knastrig elektronik eller beats. Men jag kommer också fram till att jag inte gillar att lyssna på skivan särskilt mycket.