Varför ska alla mina favoritartister samlas på ett och samma bolag? Rough Trade – The one and only liksom.

Eastern Lane är det nyaste. Det nästan klickade direkt (och jag försökte att inte ha ett påtvingat ”du-måste-gilla-dom-det-är-ju-ditt-favoritskivbolag!”).

Tänk er det nya Hives, ni vet 2004 års Hives. Med nya plattan och allt, lite mindre dunka dunka på trummorna – men fortfarande de där kaxiga skriken & ”dåliga” rösten, som inte är menad att låta perfekt och till för att sjunga allsång. Utan för att köra skitig rock 'n roll.

Vad håller jag på med? Hyllar ett annat band när jag ska skriva om Eastern Lane? Faktum är att Eastern Lane kickar Hives med hästlängder.

Eastern Lane drar igång ett helös så man undrar vad man har gett sig in på i början av ”The Article” med spåret ”Daffodils For My Mother”, för att senare köra mer Strokes-liknande soundet på låten ”N.5″ och ”Feed Your Addiction”.

Eller helt aukustiska ”I Feel Liberated”, Eller låten ”Wait A Little Longer” som låter så udda som första låten i filmen ”Oh Brother Where Are Thou”:s Soundtrack, ”Po Lazarus – J. Carter & Prisoners”.

Eastern Lane vill så mycket, och det märks. För varje spår är något helt sjukt annorlunda än det förra. Eastern Lane kör ett helt bands musikalisk karriär med influenser från alla håll och kanter på bara en skiva.

Grunge, pop, punk, aukustiska visor. Ni förstår nog.

Eastern Lane för egentligen inget nytt in i musikvärlden. ”The Article” är bara ett musiklexikon för 30 år av populärmusik. Jag minns när gullegossarna Sugarplum Fairy klämde ut sig i och med deras albumsläpp någonting i stil med att du behöver inte köpa alla Stones-plattor eller Dylan-plattor. Vi har allting på vår skiva. Det stämmer onekligen in på ”The Article”.