Nashville String Machine. Levande stråkar som låter som en maskin. Bedragarna som lurat Bruce Springsteen och Brendan O'Brien att få vara med igen. Jag tar fram det onda örat när deras plastiga stråkar lägger sig som en våt filt över titellåten ”Devils & Dust”. Jag blir upprörd när den begår samma orätt mot ”Reno”, ”Black Cowboys”, ”Silver Palomino”, ”The Hitter” och ”Matamoros Banks”.

Nashville String Machine gör att den här skivan omöjligen kan jämföras med ”The Ghost Of Tom Joad” och ”Nebraska”. De skivorna kommer inte från samma planet. ”Devils & Dust” är närmare ”Tunnel Of Love” och ”The Rising” i min värld.

Men om han hade löpt linan ut hade mina känslor varit ljusare. Om Bruce Springsteen hade behandlat låtarna på samma sätt som han gör på den medföljande DVD:n. Där kommer låtarna fram helt och hållet. Där är de i rätt sällskap. En gitarr och ett munspel, det räcker. Stelt inhyrt komp och en levande stråkmaskin från helvetet, förlåt Nashville, lägger bara på onödiga lager. Lager som tynger låtarna på fel sätt och ger dem gubbröv.

Jag blir lite upprörd när jag tänker på att Springsteen ratar världens bästa kompband för det här. Att han spelar sina belackare rätt i händerna och klär låtarna i kollektionen ärkegubbe.

Men nog med gnäll. Låtarna är ju mycket bättre än de låter. Bitvis finns spår av den starka musikaliska guldådern Springsteen mutat in sedan länge. ”Leah” svänger just nu avspänt, men kommer kunna välta världar när The E Street Band får sätta tänderna i låten, precis som ”Long Time Comin'”. Gospeln ”Jesus Was An Only Son” är behaglig, som en vidareutvecklad ”My City Of Ruins”, men utan klimax. Titellåten ”Devils & Dust” har en kraft som tilltalar mig. En kraft som blir tydligast i de mest avklädda låtarna. ”Black Cowboys”, ”Matamoros Banks”, ”Silver Palomino” och ”The Hitter” berättar historier vi hört förr. Om den lilla människan i utkanten av det amerikanska samhället. Här finns några av skivans mest minnesvärda stunder.

Men styrkan sitter i berättandet, inte i låtarna som sådana.

Vart tionde år sluter sig Bruce Springsteen som en mussla, tar på sig mörka kläder och tjurar. Han öppnar biktbåset och muttrar något i stil med ”idag är jag svår, så håll käften och lyssna”. Resultatet den här gången har sitt högsta värde som litterärt verk. Om du skalar bort de stelaste låtarna får du kvar en handfull tonsatta noveller. Var och en ett nytt potentiellt filmmanus som i händerna på Sean Penn skulle kunna få större genomslag.

”Nebraska” har allt. ”The Ghost Of Tom Joad” har nästan allt. ”Devils & Dust” växer, men är ändå en mellanplatta. Jag väntar på den sista urladdningen. Rockmässan som blir en värdig begravningsceremoni för The E Street Band. Först när vi klarat av den kommer jag vara redo att betrakta Bruce Springsteens små historier som bättre läsning än lyssning och tycka det det i sig är något bra.

Men en förutsättning är att Nashville String Machine får sparken. Omgående.